Blöt ridtur i Villa de Leyva

Min kollega Marie och jag valde att ofira jul en bit norr om Bogotá, närmare bestämt i Villa de Leyva, en pittoresk liten stad i kolonial byggnadsstil. Återigen njöt jag av lugn, frisk luft och naturupplevelser. Det står helt klart att jag inte är någon storstadsmänniska…

För en svensk är colombianska jul- och nyårstraditioner upp och nervända. Julafton firar man mest för barnens skull och det är ganska vanligt att man går ut och festar på kvällen. Nyårsafton däremot firas hemmavid, med middag och familjeumgänge. Det är i princip omöjligt att hitta en restaurang eller bar som har öppet nyårsafton i Bogotá! Marie och jag gick ut och tog ett par ”vino caliente” (sydamerikansk glögg) och käkade middag, men vi lyckades tydligen missa byns stora fest några kvarter bort. Nåja, vi behövde ändå alla våra krafter för ridturen på juldagen som startade kl 10. Det blev en härlig om än tröttande dag till häst genom ett skiftande och väldigt vackert landskap. Vid 18-tiden var vi tillbaka i staden – dyngsura och med ömma rumpor. Vi blev överraskade av ett hällregn någon gång efter lunch som gjorde att vi fick vända tillbaka en bit för att söka skydd i ett hus längs vägen. Då var jag redan blöt in på bara skinnet så två shotar brännvin (som givetvis finns att köpa i princip var som helst för i princip ingenting – 35 kr för en halvliter) var livsavgörande vid tidpunkten. Vår guide Mauricio var en äkta ”caballista”, en colombiansk cowboy, som filosoferade på om stadsliv jämfört med lantliv och om hur hästar kan påverka människors känsloliv och mentala hälsa positivt. Jag höll såklart med!

Nu jobbar jag ett par dagar innan det är dags för den riktiga semestern. Per kommer den 30:e och den 1:a åker vi till karibiska kusten för att leva strandliv, dyka, dricka paraplydrinkar i solnedgången och bli löjligt bruna.

God fortsättning och gott nytt till er alla!

Helgkul

I helgen var Mattias, hans flickvän Alice, Emma och jag i Suesca som ligger ca en timme utanför Bogotá. Suesca är det äldsta och mest kända av Colombias klättringsområden och har totalt 300 leder. Klättring är en ganska ung sport i Colombia och fortfarande ganska okänd, men bara de senaste fem åren har intresset ökat enormt och nu är det inte bara landets bästa klättrare som kommer till Suesca utan även företagsgrupper och skolklasser som vill prova på. Det finns ett flertal leder som passar för nybörjare men mycket av klättringen är väldigt avancerad (från 7 och uppåt). För mig, Alice och Emma var det ypperligt att ha med oss Mattias, som några gånger fick klättra upp och sätta topprep för att vi skulle kunna klättra lederna.

Suesca är en sömnig liten by/stad som precis har vaknat upp ur sin dvala och börjat erbjuda de alltfler turisterna mer och mer service. De tiotal matställen som vänder sig till klättrare ligger i utkanten av staden, bara fem minuter från den första leden. Det råder en lugn och familjär stämning, många verkar känna varandra sedan tidigare. Jag njöt i fulla drag av lugnet, den friska luften och såklart av klättringen. Vi bodde på ett supermysigt vandrarhem tio minuters promenad utanför byn. Det var bara vi och två personer till där så lugnet rådde även där. Det var helt underbart att vakna till fågelkvitter (nåja, kanske mest galande tuppar) och avlägsna hundskall istället för trafikoljud. Till Suesca kommer jag definitivt att åka tillbaka.

Den lilla svartbeiga saken däruppe e jag.

Med döttrar och söner i Medellín

”No olvidamos, no callamos”. Vi glömmer inte, vi håller inte tyst – det var orden för dagen när organisationen Hij@s (döttrar och söner) för minne och mot straffrihet arrangerade ett hyllningsevenemang i Medellín på den internationella dagen för mänskliga rättigheter (10 december ifall inte alla redan visste det). Hyllningen tillägnades Francisco Gaviria, far till två medlemmar i Hij@s, som mördades denna dag för tjugo år sedan av enheter vid arméns fjärde division. Motivet till mordet var Franciscos engagemang i vänsterpartiet Unión Patriótica och hans öde delades till slut av över tretusen människor. På bara ca fem år lyckades paramilitär, statliga styrkor och knarkbaroner i en ohelig allians att utplåna partiet genom att helt enkelt avrätta nästan samtliga ledare och aktiva medlemmar. Fortfarande har ingen dömts för dessa brott trots att den interamerikanska domstolen har fastställt den colombianska statens ansvar.

Några av medlemmarna i Hij@s

Många av de mördade UP-medlemmarna var unga människor med små barn. Idag är de barnen vuxna och har bildat en organisation som arbetar för rätten till sanning och rättvisa, samt för återupprättandet av minnet av sina mördade föräldrar. De är inte på långa vägar den enda organisationen med detta syfte men de skiljer sig något från resten av offerrörelsen här genom viljan att uppmärksamma denna nationella och mänskliga tragedi med kreativa och positiva metoder. Evenemanget i Medellín var inget undantag. Genom en skön blandning av poesi, musik, graffiti, pantomim, fotogallerier och, såklart, känslomättade tal förmedlade en historia som många försökt tysta ner och glömma bort. Och tyvärr är det en historia som upprepar sig. Även Hij@s har fått ta emot hot efter att de publicerat en lista på kandidater till årets kommunal- och regionalval med kopplingar till paramilitären. För att känna sig säkrare på resor och aktiviteter har de bett om internationell medföljning och förutom vi var även IPO (International Peace Observatory) med på resan till Medellín. För mig och min kollega Irma var det en enormt intressant och rolig resa. Vi bodde hemma hos släktingar till en kille som nyligen anslutit sig till organisationen. Det var första gången jag var hemma hos en colombiansk familj, jag skulle beskriva den som medelklass, och vi blev väldigt väl mottagna. Trots flera försök lyckades jag inte övertala mannen och hustrun i familjen att de inte behövde sova på madrasser på golvet medan vi sov i deras dubbelsäng. Colombianers gästfrihet är INTE en myt.

Furibundo - Hij@s eget band

Tröjutdelning vid ankomsten till Medellín

Tak på golvet

Att Colombia är ett farligt land har jag fått höra många gånger sedan jag accepterade detta uppdrag. Fast jag tror inte att de som varit vänliga nog att upplysa mig om den saken syftade på risken att få ett halltak i huvudet. Det hade jag fått om jag hade stått i hallen kl 02 i onsdags natt. Nu låg jag som tur var i min säng och vaknade av braket. Min första tanke var att någon försökte bryta sig in i huset och min andra var att gå upp och undersöka. Den tredje, något mer genomtänkt, var att ligga kvar i sängen en stund och bara lyssna. Efter en stunds noggrant lyssnande och total tystnad smög jag upp och ut i hallen på övervåningen. Därifrån kunde jag se att ytterdörren och fönstren mot gatan var intakta. Jag tittade dock inte neråt, på hallgolvet där halva innertaken låg i bitar. Det var först på morgonen som vi förstod anledningen till braket. Och det var nar vi städade upp som jag insåg hur tungt gipslagret var. Det hade inte varit ett dugg hälsosamt att stå under det när det föll. Så nu har vi bestämt oss för att flytta. Det fallna taket är bara en av anledningarna, det här huset har tydligen inte inneburit annat än problem sedan start. På måndag börjar projekt hus- och kontorsökning, jag och min kollega Marie är ansvariga.

Rumba (fest) i Bogotá

Sedan jag började jobba i Bogotá har jag ännu inte varit en hel vecka i staden. Denna kommer att bli min första utan någon resa och det ska bli rätt så skönt. Jag ska försöka komma igång med någon slags fritidssysselsättning, troligen dans, och kolla in några stadsdelar som jag ännu inte varit i. I helgen var jag på världens kanske hemskaste nattklubb. I alla fall om man som jag avskyr house, dryga och fulla människor, och luft med mindre syre än cigarettrök. Klubben heter Cha Cha och ligger högst upp i en 46-våningsskrapa. Utsikten är såklart imponerande, ett mörkt hav med miljoner små ljus som sträcker sig så långt ögat når. Fast jag vet ärligt talat inte om den var värd inträdet på 50 pix (väldigt dyrt med colombianska mått mätt) och nikotinförgiftningen. Tacka vet jag stans hundratals klubbar dit folk faktiskt går för att dansa – de flesta colombianer lär sig salsa, vallenato, merengue och cumbia innan de kryper och de dansar ofta och gärna. Det är alltid grym stämning på uteställena och väldigt skönt att det är så lite fylla (blir så svårt att dansa när balanssinnet är åt skogen). Hittills har jag heller inte upplevt colombianska män som påfrestande flörtiga trots många varningar för detta innan jag kom hit. En och annan ekivok kommentar och några visslingar har jag väl fått höra men absolut inte så mycket så att det stör mig. Då blir jag mycket mer irriterad på alla superfixade tjejer här. Inte ett finger utan manikyr, inte ett hår utan svall, inte en fot utan hög klack, inte en enda rumpa i ett par jeans som inte ser ut att spricka. De som har råd har självklart sett till att beställa de rätta måtten 90-60-90 hos plastikkirurgen. Colombianska tjejer är det fåfängaste jag sett och det är så tydligt att allt detta fixande görs för männens skull. Jag blir så trött av att se alla dessa par där killen stolt visar upp sitt kap och tjejen enbart bryr sig om att se så vacker ut som möjligt. Hur har de tänkt att kvinnorna någonsin ska bli jämställda med männen på det sättet?

En vanlig måndag i Bogotá...

…brukar börja med måndagsmöte kl 09 där vi går igenom veckans arbete och bestämmer vem som är hushållsansvarig. Idag senarelade vi mötet eftersom en kollega var och tog blodprover i massor eftersom hon har känt sig lite hängig ett tag. Sjukdomshistorien i detta projekt är ingen rolig sak så nuförtiden skickas man till farbror doktorn vid minsta känning. När man har ett sånt här jobb är det lätt att ignorera småkrämpor och fortsätta jobba, vilket allt som oftast straffar sig i det långa loppet. Själv mår jag prima både fysiskt och psykiskt så ingen behöver oroa sig! Jag var ute och sprang i morse och kände mig betydligt starkare än sist. Med några rundor till så har kroppen vant sig vid de extra 2600 metrarna över havet.

Hur som helst, denna måndag var lite speciell av en annan, betydligt roligare anledning. Mattias som jobbar på kontoret i Quibdó har sin ”vilovecka” (innebär ett par dagars jobb på kontoret i Bogotá och resten ledigt för att få miljöombyte och få njuta lite av civilisationen). Han berättade om medföljning som han och Astrid gjorde förra veckan till ett område i Chocó där vi inte varit förut. Det är ett komplicerat område där två paramilitära grupper slåss med Farc om kontrollen över territoriet. I den största staden Istmina är det skottlossning varje dag och man har nu infört utegångsförbud efter midnatt. Med följningen gick i alla fall bra och vi fick mycket värdefull information som vi kommer att ha nytta av i det fortsatta arbetet. Mattias var också glad att kunna berätta att mannen de medföljde, som jobbar för en ursprungsfolksorganisation, var mycket nöjd med SweFORs insats och hade känt sig betydligt säkrare tack vare medföljningen.

De medföljningar jag har gjort hittills har varit av en helt annan sort. Efter Caliresan har jag varit med samma organisation i två andra städer, Yopal och Villavicencio. Båda ligger i en region som heter ”Los Llanos”. Llanos är det stora slättlandet som i väst sträcker sig till gränserna mot Venezuela och Brasilien och i söder till Amazonas. Ett ord som sammanfattar mitt intryck av denna region – hetta. Ord som sammanfattar en medföljares situation – livegen. Dit den medföljda går, dit går jag. När hon/han äter, äter jag. När hon/han sover, sover jag. Ganska påfrestande faktiskt så det är skönt att medföljningarna sällan är längre än tre dagar. Samtidigt är det såklart väldigt intressant, i alla fall om jag som i Yopal får tillfälle att prata med människor från orten och höra hur de beskriver situationen där.

Gloria från Asfaddes berättar om organisationens historia för seminariedeltagarna i Villavicencio.

Bogotá sett från Monserrate, en kyrka som ligger på en bergtopp öster om staden. Hurthelga var såklart tvungen att gå upp, en svettig 50-minuters klättring, trots att det finns en linbana.

Mina kollegor Lotten och Teresia i La Candelaria, Bogotás enda koloniala stadsdel. Resten av den koloniala arkitekturen förstördes i "El Bogotazo", benämningen på en av de våldsammaste kravallerna i Colombias historia som rasade efter mordet på Jorge Eliécer Gaitan i april 1948.

Alla förlorade

Den stora nyheten i Colombia sedan i torsdags är att president Uribe har sparkat sin venezolanske kollega Hugo Chávez som medlare mellan colombias regering och vänstergerillan Farc-EP. Ett första steg – och mer än så handlade det ännu inte om – var att få till stånd en extremt efterlängtad fångutväxling mellan Farc och den colombianska regeringen. Redan i augusti var det en stor nyhet att Hugo Chávez och Colombias högerpresident Alvaro Uribe hade enats om att Chávez skulle göra ett försök som medlare och sedan dess har överraskande stora framsteg gjorts. Tills i onsdags, då Uribe surnade till efter att Chávez haft direktkontakt med en högt uppsatt colombiansk militär, något som Uribe hävdar var strikt förbjudet. Chávez är av en annan åsikt, inte helt oväntat. Nu skyller de båda fåfänga ledarna på varandra medan de anhöriga till gisslan återigen står med krossade förhoppningar om att få återse sina familjemedlemmar varav vissa har varit i Farcs händer i tio år.

Farc är Latinamerikas äldsta o starkaste – för att inte tala om rikaste – gerilla och har fört krig mot den colombianska staten i snart ett halvt sekel. Den marxist-leninistiska rörelsens försök till en väpnad kommunistisk revolution har besvarats av militären med omfattande stöd till paramilitära dödsskvadroner som genom åren mördat civila än mer urskillningslöst än Farc, och resultatet har blivit ett slags utdraget blodbad där 3 miljoner fattiga nu befinner sig på flykt undan den enes eller den andres vapen. Tusentals människor sitter i dag under brutala förhållanden kidnappade av Farc och ett frisläppande av dem har länge varit ett angeläget, för o inte säga desperat, ärende för berörda familjer, regeringar och människorättsorganisationer. Reaktionerna i Colombia på ännu ett misslyckat försök till förhandlingar är blandade men de flesta menar att president Uribe överreagerade och att han begick ett stort misstag när han avskedade Chávez. Man kan tycka vad man vill om honom, men det blir svårt att hitta någon med samma politiska tyng och förtroende hos parterna som han. Det är bara att hoppas på att initiativet på något mirakulöst sätt kan återuppstå.

DAS-chef förlorade

Colombias riksåklagare har precis vunnit ett mycket viktigt mål, nämligen det mot Jorge Noguera, fd chef för landets säkerhetspolis (DAS). Noguera är den förste politiker på så hög nivå som döms i den så kallade ”parapolitica”-härvan, där redan flera politiker och makthavare på region- och kommunnivå har utretts och hamnat i fängelse på grund av samröre med paramilitären. Åtalet mot Noguera gäller inte bara hans kopplingar till paramilitären utan även grov korruption och hindrande av rättvisan. Detta är en första dom i det mycket omfattande målet och riksåklagaren ämnar fortsätta utreda den före detta DAS-chefen. Hur ska man tolka detta? Som att Colombias erkänt svaga rättssystem faktiskt börjar gripa efter och nå dem som tidigare alltid tack vare sin samhällsställning och sitt inflytande slunkit ur fångstnätet? Eller som att undantag som bekräftar denna regel? När ska rättvisan nå ända till toppen, till den sittande presidenten Uribe som har 40 nära medarbetare, inklusive sin egen kusin Mario Uribe, som sitter fängslade för samröre med paramilitära terrorgrupper? Tecken på och t o m handfasta bevis finns för att även presidenten har haft (har?) sådana.

Skilda världar

Söndag kväll i Quibdó. Jag har rest en knapp timme från Bogotá och har landat i en annan värld. Den är het och fuktig och luften är tung av den karaktäristiska lukten av organiskt material i olika stadier av förruttnelse. Husen längs de håliga gatorna är låga och slitna, utanför många av dem sitter grupper av sysslolösa män och rytmisk musik ljuder högt ur stora högtalare utplacerade på verandor och trottoarer. Regnet strilar ljummet från en låg, mörk himmel. Att vi får flera duschar i sidan av förbipasserande bilar spelar mindre roll, efter fem minuters promenad är man ändå genomblöt om man, som jag, har missat paraply.

Jag är i provinsen Chocó vars naturliga gräns i väst utgörs av Stilla havet och i öst av en av Colombias tre bergskedjor. Klyftan mellan Bogotá och provinshuvudstaden Quibdó är avgrundsdjup och känns mycket bredare än den korta flygturen som skiljer dem åt. Åttiofem procent av befolkningen är afrocolombianer, ättlingar till afrikaner som spanjorerna lät skeppa hit för att slava i de många guldgruvorna. Provinsens rikedomar är omätliga och fattigdomen är lika svindlande. Ädla metaller och träslag samt stora landområden där multinationella företag slåss om att få anlägga palmplantager för utvinning av palmolja är ett par exempel på åtråvärda resurser. Men trots, eller på grund av, de stora naturrikedomarna och de många miljoner pesos som har investerats i provinsen såväl av den centrala regeringen som av multinationella företag är utvecklingen fortsatt långsam i Chocó. Alfabetiserings- och utbildningsnivån är betydligt lägre än i andra delar av landet, undernäring bland barn är inget ovanligt och alltför många människor saknar tillgång till de mest basala samhällstjänster. Korruptionen är bland de värsta i hela landet och förra helgens valresultat ses med stor misstänksamhet av många. På floderna en bit utanför huvudorten växer sig gerillan starkare för var dag trots en kraftig militarisering av området. Höjda ögonbryn och bekymrade och/eller imponerade utrop har varit standardreaktionen hos människor i Bogotá när jag har berättat att jag ska arbeta och bo i Chocó. Nu dröjer det ju ett tag, närmare bestämt sex månader, innan jag lämnar det bekväma Bogotálivet. Den vecka jag nu tillbringat i Quibdó var en introduktion till arbetet och en chans för mig att lära känna ännu en kollega, Mattias, lite mer. Han stannar, medan Irma som har varit i Chocó i mer än ett halvår nu ska byta placering till Bogotá.

Jag kom tillbaka till Bogotá igår och lite grann kändes det som att komma hem. Jag är ju mentalt inriktad på att detta kommer att vara mitt hem under de kommande sex månaderna och här har jag mitt eget rum som jag så smått börjar sätta min prägel på. Idag är det såkallad ”puente” – om det under veckan som gått infallit en inte-så-viktig helgdag (kanske något litet helgon som vill firas) gör man så att folk jobbar den dagen och istället tar ledigt påföljande måndag. Och vips! Så vart det en långhelg. Mycket praktiskt. Jag har hittills ägnat puenten åt städning och tvättning men hoppas komma ut ur huset snart. Det känns viktigt eftersom vi jobbar och bor i samma hus, man måste helt enkelt komma härifrån ofta för att kunna slappna av. Igår träffade jag ännu en kollega, Marie. Hon har varit hemma i Sverige en månad för att återhämta sig från en lång tids sjukdom med sju antibiotikakurer som till slut bröt ner hennes naturliga försvar mot allehanda elaka parasiter och bakterier. Vi var på italiensk restaurang igår kväll, trevlig omväxling efter en vecka med chocoansk mat, alltså ris och patacón (friterad matbanan) till allt.

Snackisen här för tillfället har svensk anknytning. Drottning Silvia har varit på besök och fick, till sina colombianska värdars skam, duscha kallt på Hilton! Kan ni tänka! Stackars, stackars Silvia.

Medföljning till Cali

Vi (Lotten och jag) flög från Bogotá på onsdagen (30/10) tillsammans med Gloria och Esperanza från Asfaddes, en anhörigorganisation som samlar anhöriga till försvunna personer och arbetar för att sanningen om vad som hänt de försvunna ska komma fram, och för att konfliktens offer ska få gottgörelse. De kom i sista minuten till flighten vilket senare skulle visa sig vara ett för dem normalt beteende. Väl framme i Cali tog vi en taxi till hotellet där vi och resten av Comisión de Búsqueda de Personas Desaparecidas (Kommissionen för sökande efter försvunna personer). Asfaddes är en av två organisationer från civila samhället i kommissionen, resten är representanter från olika statliga institutioner och regeringsorgan. Kommissionen gör just nu en seminarie- och informationsserie på olika håll i landet och denna gång stod Cali på tur.

Denna min första medföljning var en så kallad lågriskmedföljning. Det innebär vanligen att medföljningen sker i en storstad och att transporter sker med flyg. Cali är en våldsam stad med mycket kriminalitet men riskerna för Asfaddes och för oss är begränsade eftersom inga illegala väpnade aktörer opererar i själva staden. Asfaddes har dock mottagit flertalet hot och menar att de känner sig säkrare när vi är med. Det är även viktigt att statliga deltagare på seminariet, däribland representanter för armén, ser att Asfaddes har medföljning och internationellt stöd. Det var lite skumt att sitta på seminariet bland beväpnade militärer och vi uppskattade inte alls att en av dem tog flera bilder på seminariedeltagarna, däribland på Lotten och mig. Det är ju ändå militären i Colombia som står för de flesta försvinnanden, på 80- och 90-talet användes ofrivilliga försvinnanden som en metod för att undanröja politisk opposition medan det på senaste tid har övergått till att användas för att sätta skräck i civilbefolkningen. Asfaddes var inte heller glada men tog ändå fotograferingen med lugn. Jag antar att de är vana, hur bisarrt det än låter.

Ljusceremoni till minne av de försvunna

Torsdag och fredag var det alltså seminarium och vår roll var då att sitta med och visa oss i våra fina, blå västar. Lite segt blev det, trots att det var väldigt intressant att höra de olika föreläsarna berätta om den nationella lagstiftningen, kommissionens arbete, försvinnanden som brott och i ett historiskt perspektiv, med mera. På fredagskvällen fick Lotten magproblem och stannade på hotellet medan jag följde med Gloria och Esperanza en sväng på stan. Med oss var även en man som ska hjälpa till att starta upp ett lokalkontor i Cali, en mycket energisk person som gärna berättade anekdoter från sitt liv som gerillamedlem (i en sedan länge avmobiliserad gerilla) och hårresande historier om våldsam död. Hans far torterades och dödades av paramilitär och hans bror är försvunnen sedan 25 år tillbaka. Ingen vet var han är eller om han lever, det senare är dock mycket otroligt. Med jämna mellanrum skämtade han till det, rev av ett gapskratt och ursäktade i nästa andetag sin morbida humor. Vad ska man säga? Det här landet är sjukt.

Lätt förvirring och god mat

Lördag morgon i Bogotá. Vår barrio (stadsdel) är lika lugn som vanligt, eller snarare lugnare tack vare att skolbarnen är lediga. Har ont i halsen och irriterade ögon, misstänker att luftföroreningarna har ett finger med i spelet. Möjligen har det faktum att jag på festen igår tvingades höja rösten över musiken för att berätta vad jag gör i Colombia, ungefär femtioelva gånger, också en viss skuld i sammanhanget. Vi var hemma hos en kompis till vår samordnares colombianske pojkvän, bara tio kvarter hemifrån. Det var väldigt kul att komma ut ur den lilla sverigebubbla som vi har levt i sedan vi kom hit. Vi bor enbart svenskar i huset och fram tills igår har vi bara umgåtts med svenskar, bland annat var vi på mottagning på svenska ambassaden i torsdags. Jag kan inte påstå att mitt behov av sill och lax har hunnit bli akut ännu, men det var gott och ambassadörskan var mycket trevlig. Mottagningen var för unga svenskar i Colombia (en del 50-taggare definierar tydligen sig själva som unga att döma av gästerna). Svenskkolonin här är ganska blandad, en hel del jobbar för svenska enskilda organisationer såklart men det finns även en del utbytesstudenter, FN-anställda, företagsanställda och annat löst folk. Hur som helst, mottagningen och resten av veckans aktiviteter har bidragit till den lite märkliga känslan av att befinna mig i Colombia rent fysiskt samtidigt som jag mentalt inte riktigt har lämnat Sverige.

Förvirringen är med andra ord ganska stor i mitt stackars huvud. Lyckligtvis (för mig) kommer jag på grund av det decimerade arbetslaget, som nu består av mig, Lotten och Teresia här i Bogotá, att få åka på min första medföljning redan nästa vecka. Lotten och jag åker med en anhörigorganisation till Cali, Colombias tredje största stad, för att eskortera dem på ett antal möten med anhöriga och seminarier om försvinnanden som brottsrubricering för myndighetsanställda i Valle-departementet. Vi reser med flyg till Cali och landvägen till Popayán i granndepartementet Cauca. Det ska bli superkul att få ta tag i jobbet rent praktiskt och äntligen gå in rollen som fredsobservatör. I fredags började jag skriva på en BaP (bedömning av petition) som man alltid gör innan en medföljning. Det är en analys av själva uppdraget och självklart handlar det mycket om organisationens skyddsbehov för just denna aktivitet och vilka risker som den innebär för oss och för dem. I detta fall handlar det framför allt om huruvida vägen mellan Cali och Popayán är säker att åka på eller ej. Både Cali och Popayán är relativt säkra städer för denna typ av aktivitet. Cali har dock världens högsta mordfrekvens, på grund av den stora organiserade kriminaliteten.

Astrid i vår arbetsuniform (SWEFOR är det engelska namnet på organisationen)

Jag har förstått att arbetsperioden här i Bogotá kommer att innebära en hel del resande till andra departement (kan man kanske översätta till län). Jag har även märkt att man kan leva väldigt gott här. Det finns ett överflöd av bra (för oss relativt billiga) restauranger med mat från världens alla hörn, många trevliga barer och bra dansställen, ett stort kulturellt utbud och bra chanser till ett rikt socialt liv. Dessutom finns det många ställen i omgivningarna dit man kan ta sig över dagen/helgen för lite friskt luft och schyssta naturupplevelser. Klimatet är ok, nu är det vad man här kallar vinter (egentligen den regniga perioden), vilket innebär mestadels sol, en skur per dag och temperaturer mellan 15 och 20 grader. Solen är stark såhär på 2600 m så jag kommer att få en väldigt snygg bondbränna, eller snarare stadsbränna.

Frukt och grönsaker för 40 kr

Skyfall i Bogotá

Idag är det lokal- och regionalval här i Colombia. Det innebär bland annat att alkoholförsälning är förbjuden (ley seca) from fredag kl 18 till idag kl 16 när vallokalerna stänger. Det är på lokalnivå som den allra värsta korruptionen finns och i många departement är den lokala makten totalt infiltrerad av paramilitär eller gerilla. Dagens val är enligt Colombias största tidning El Tiempo ett eldsprov för den lokala makten. Av den förra valperiodens borgmästare, kommunalråd och departementsråd sitter 23 redan i fängelse och flera utreds för kopplingar till paras (paramilitärer) och allvarlig korruption.

Bogotá dag 1

Jaha, då var jag här då. I Colombia, som jag har pratat och tjatat om i en halv evighet. Det känns väldigt naturligt och ganska osannolikt på samma gång. Jag sitter och skriver i mitt lilla rum med utsikt mot pation och bergen i horisonten, fåglar vars namn jag inte har en aning om sjunger morgonsång och barnen på skolan ett stenkast bort gör sitt bästa för att dränka densamma med sina skrik. Vi (KrF:s fredsobservatörer i Bogotá) bor i ett riktigt trevligt hus i östra delarna av staden, de som närmar sig bergen. Norr om oss ligger det historiska centrumet och de rikaste delarna av Bogotá och söderut breder fattigkvarteren ut sig där internflyktingarna lever ett obeskrivligt hårt liv. Där finns samtliga väpnade aktörer närvarande och rekryterar lätt unga flickor och pojkar utan mycket framtidstro till sina led. Men det är lätt att glömma när man befinner sig i Barrio La Soledad, där jag bor. Att Colombia är ett land med en inre väpnad konflikt är överhuvudtaget väldigt svårt att förstå om man rör sig i de här delarna av huvudstaden. Troligtvis kommer dagens möte med en av de organisationer vi medföljer göra konflikten mycket mer konkret för oss. De är anhöriga till försvunna personer - makar, pappor, mammor, syskon och barn som inte vet om deras anhöriga lever eller ej.

Gårdagen ägnade vi åt att skaffa oss colombianska ID-kort, cédulas de identidad. Det är en lång och omständig process, de av er som varit i Latinamerika vet hur förtjusta myndigheter är i att slussa en mellan olika köer - till den för information, till den där du redögör för ditt ärende, till den där du betalar för tjänsten i fråga, tillbaka till föregående unt so weiter. Men de var snälla mot oss på D.A.S (colombianska säkerhetspolisen) i alla fall, något de inte är kända för i andra sammanhang. Faktum är att våra kollegor här belv ditkallade på förhör för ett par veckor sedan, bara en av flera extraordinära händelser den senste tiden som man kan tyda som en hårdnande attityd mot utländska organisationer verksamma i Colombia. Hur som helst, på torsdag bör jag ha mitt ID-kort och då gäller det att plugga in numret utantill.

Just nu känner jag mig lugn och glad. De närmaste tre veckorna kommer mest att handla om att sätta sig in i arbetet och kontexten. Nästa vecka åker vi allihop (jag, Astrid och Emma som rekryterades samtidigt som jag) till KrF:s kontor Chocó, där Emma och Astrid ska jobba sin första period. Jag åker sedan tillbaka till Bogotá - min hemstad det kommande halvåret. Jag kan knappt vänta tills jag får åka på min första medföljning!

Dagens tråkiga nyhet från Colombia: hittills har 19 kandidater till lokalvalen på söndag mördats. Amerikanska staternas organisation (OEA) varnar för att valen i många regioner inte kommer att gå rätt till eftersom olika väpnade grupper utövar påtryckningar på såväl kandidater, väljare som valförättare.

En god nyhet i straffrihetens land: tre personer, varav en militär, dömdes till vardera 40 års fängelse för en massaker i byn Mapiripán 1997. Mer än 36 personer dödades och ett okänt antal kastades i floden.