Skilda världar

Söndag kväll i Quibdó. Jag har rest en knapp timme från Bogotá och har landat i en annan värld. Den är het och fuktig och luften är tung av den karaktäristiska lukten av organiskt material i olika stadier av förruttnelse. Husen längs de håliga gatorna är låga och slitna, utanför många av dem sitter grupper av sysslolösa män och rytmisk musik ljuder högt ur stora högtalare utplacerade på verandor och trottoarer. Regnet strilar ljummet från en låg, mörk himmel. Att vi får flera duschar i sidan av förbipasserande bilar spelar mindre roll, efter fem minuters promenad är man ändå genomblöt om man, som jag, har missat paraply.

Jag är i provinsen Chocó vars naturliga gräns i väst utgörs av Stilla havet och i öst av en av Colombias tre bergskedjor. Klyftan mellan Bogotá och provinshuvudstaden Quibdó är avgrundsdjup och känns mycket bredare än den korta flygturen som skiljer dem åt. Åttiofem procent av befolkningen är afrocolombianer, ättlingar till afrikaner som spanjorerna lät skeppa hit för att slava i de många guldgruvorna. Provinsens rikedomar är omätliga och fattigdomen är lika svindlande. Ädla metaller och träslag samt stora landområden där multinationella företag slåss om att få anlägga palmplantager för utvinning av palmolja är ett par exempel på åtråvärda resurser. Men trots, eller på grund av, de stora naturrikedomarna och de många miljoner pesos som har investerats i provinsen såväl av den centrala regeringen som av multinationella företag är utvecklingen fortsatt långsam i Chocó. Alfabetiserings- och utbildningsnivån är betydligt lägre än i andra delar av landet, undernäring bland barn är inget ovanligt och alltför många människor saknar tillgång till de mest basala samhällstjänster. Korruptionen är bland de värsta i hela landet och förra helgens valresultat ses med stor misstänksamhet av många. På floderna en bit utanför huvudorten växer sig gerillan starkare för var dag trots en kraftig militarisering av området. Höjda ögonbryn och bekymrade och/eller imponerade utrop har varit standardreaktionen hos människor i Bogotá när jag har berättat att jag ska arbeta och bo i Chocó. Nu dröjer det ju ett tag, närmare bestämt sex månader, innan jag lämnar det bekväma Bogotálivet. Den vecka jag nu tillbringat i Quibdó var en introduktion till arbetet och en chans för mig att lära känna ännu en kollega, Mattias, lite mer. Han stannar, medan Irma som har varit i Chocó i mer än ett halvår nu ska byta placering till Bogotá.

Jag kom tillbaka till Bogotá igår och lite grann kändes det som att komma hem. Jag är ju mentalt inriktad på att detta kommer att vara mitt hem under de kommande sex månaderna och här har jag mitt eget rum som jag så smått börjar sätta min prägel på. Idag är det såkallad ”puente” – om det under veckan som gått infallit en inte-så-viktig helgdag (kanske något litet helgon som vill firas) gör man så att folk jobbar den dagen och istället tar ledigt påföljande måndag. Och vips! Så vart det en långhelg. Mycket praktiskt. Jag har hittills ägnat puenten åt städning och tvättning men hoppas komma ut ur huset snart. Det känns viktigt eftersom vi jobbar och bor i samma hus, man måste helt enkelt komma härifrån ofta för att kunna slappna av. Igår träffade jag ännu en kollega, Marie. Hon har varit hemma i Sverige en månad för att återhämta sig från en lång tids sjukdom med sju antibiotikakurer som till slut bröt ner hennes naturliga försvar mot allehanda elaka parasiter och bakterier. Vi var på italiensk restaurang igår kväll, trevlig omväxling efter en vecka med chocoansk mat, alltså ris och patacón (friterad matbanan) till allt.

Snackisen här för tillfället har svensk anknytning. Drottning Silvia har varit på besök och fick, till sina colombianska värdars skam, duscha kallt på Hilton! Kan ni tänka! Stackars, stackars Silvia.