Kultur och "paras" i Barranca

Efter tre veckors medveten avskärmning från nyhetsflödet (nåja, Farcs frisläppande av två kvinnliga gisslan gick ju inte att missa) och från tankar på landets interna väpnade konflikt, kastades jag snabbt tillbaka i vardagen redan på fredagen då Per tog flyget över Atlanten. En av mina kollegor som skulle åka på medföljning blev akut magsjuk och därmed avskriven från uppdraget. Lotten att ersätta henne föll på mig eftersom jag känner till organisationen (Hij@s) relativt bra. De skulle resa till Barrancabermeja, en oljearbetarstad med 250 000 invånare och huvudort i det strategiskt och ekonomiskt viktiga område som kallas ”Magdalena medio”, för att genomföra ett antal workshops och evenemang till minne av Manuel Gustavo Chacón. Chacón var fackföreningsledare och poet som mördades av paramilitärer ("paras") för 20 år sedan. Hans söner är medlemmar av Hij@s.

Som vanligt var det grymt roligt att resa med Hij@s. För denna resa hade de samlat ett stort antal (tre fulla bussar) kreativa och konstnärliga människor till sin hjälp för att genomföra workshops och konserter. Med på bussarna var även ytterligare en medföljningsorganisation (IPO) eftersom Hij@s bedömt att riskerna med denna resa var höga med tanke på den stora paramilitära närvaron i Barranca.

Första dagen var vi i en fattig ”barrio” (bostadsområde) som för tio år sedan fick lida svårt när paramilitären i Barranca utmanade gerillan och tog kontrollen i stadsdel efter stadsdel. Den 16 maj 1998 gick de, med den reguljära arméns hjälp, in och förde bort 25 personer och mördade ytterligare 7 som vägrat följa med. De 25 återfanns aldrig.

Hij@s hade med sig fotoutställningar, sprayfärg, tröjtryckeri, musikinstrument med mera för att bjuda invånarna i stadsdelen på en kulturell och positiv dag med syftet att påminna om massakrerna, om den totala straffrihet som följt därpå och för att visa att kampen för rättvisa fortsätter. Vi fick veta att stadsdelen fortfarande är helt och hållet kontrollerad av paramilitär (alltså de där väpnade grupperna som president Uribe hävdar är avmobiliserade och inte längre existerar). Om man ser en eller två män glida förbi på en motorcykel och stirra lite intensivare än normalt, då kan man vara säker på att de är ”paras”. Det finns strikta regler för hur invånarna ska bete sig för att slippa besvär med paramilitärerna, till exempel får ingen alkohol och inga cigaretter säljas eller konsumeras i stadsdelen, flickor måste klä sig ”anständigt”, och självklart accepteras ingen form av social organisering eller politisk verksamhet som strider mot paramilitärernas värderingar eller intressen. Ett tydligt tecken på detta var att bara barn deltog i aktiviteterna, de vuxna höll sig på avstånd och väldigt få kom fram och tittade på fotoutställningen om offren för den statliga terrorn och paramilitären i Barranca.

På kvällen samma dag var stämningen annorlunda. Evenemanget till minne av Chacón genomfördes i en centralt belägen park och framåt tiotiden var det ordentligt med människor som tittade på fotoutställningarna och lyssnade på musiken från scenen. Strax innan den sista konserten dök det upp fyra soldater på konsertområdet tillsammans med tre civilklädda beväpnade män, en av dem med ett automatvapen. IPO försökte samtala med soldaterna medan vi höll oss nära och synliga, men valde att inte lägga oss i diskussionen. På frågan vilka de civila med vapen var fick vi höra att de var soldaternas ”livvakter”. Efter en stunds diskussion, utan att vi fick se de civilas ID eller någon ytterligare förklaring till varför de bar vapen, avlägsnade sig männen. Konserten kunde sätta igång och tillsammans med Hij@s bestämde vi att ingen fick lämna konsertområdet innan all ljudutrustning var nedmonterad och vi alla kunde förflytta oss i grupp till huset vi bodde i. Av de boende i Barranca fick vi veta att denna typ av agerande är vanligt för att skrämma invånarna och visa vem som bestämmer. Uppenbarligen fortsätter den reguljära armén i Colombia att tolerera och t o m samarbeta med illegala väpnade grupper när det tjänar dess egna syften, t ex det att försöka tysta organisationer och personer som kritiserar staten och den sittande regeringen.

Till allas lättnad slutade denna helg bra. På söndagens evenemang lämnades vi ifred och resan tillbaka till Bogotá gick smidigt. Hij@s är övertygade om att utan vår närvaro hade soldaterna fört med sig någon från platsen, med vilken ursäkt som helst. Vad de civilklädda beväpnade hade kunnat ta sig till vet ingen. Det känns såklart bra att veta att vår närvaro gjorde en reell skillnad. Nu skriver vi brev och försöker boka möten med myndigheter på nationell och lokal nivå för att övertala dem att agera.

Ni som vill hjälpa oss att reagera mot övergreppen mot MR-försvarare i Colombia bör snarast gå med i KrF:s aktionsnätverk. Skicka ett mail till elisabeth.lundgren@krf.se för mer info. Jag kommer troligen även att lägga ut det brev som privatpersoner kan skicka till civila och militära myndigheter i Colombia här på bloggen.

Long time no see

Nästan en månad sedan jag skrev på bloggen och självklart har det hänt alldeles för mycket för att jag ska kunna beskriva allt utan att trötta ut er alldeles. Så det får bli någon slags resumé. Håll till godo.

Efter att ha ofirat jul på hästryggen i Villa de Leyva jobbade jag ensam på kontoret under mellandagarna. I ärlighetens namn var det lite svårt att koncentrera sig på arbetet, tankarna flög väldigt gärna iväg till den stundande semestern och min pojkvän Pers besök. Den lediga tiden ägande jag hur som helst åt att studera dykteori och öva på ”buddy breathing” med mera i en bassäng, för att vara klar för uppdyk när vi anlände till karibiska kusten.

Den 30:e landade Per på El Dorado-flygplatsen och det var en minst sagt konstig känsla att ses igen efter dryga två månader. Skype med webbkamera är bra men säger inte alls hela sanningen. Trots lite höjdhuvudvärk och jetlag hos Per firade vi in det nya året ordentligt med smarrig middag och sedan fest hos en svensk journalist som bor i Bogotás Gamla stan – La Candelaria. Och innan vi visste ordet av satt Per och jag i en pool på taket och tittade ut över stadens alla ljus och ett och annat fyrverkeri. Det är fyrverkeriförbud sedan några år tillbaka på grund av de många bränder och personskador som blev resultatet av bogotanernas häftiga nyårsfirande, men från taket såg man till de angränsande kommunerna där inget förbud råder och såklart även de raket som trotsiga bogotabor ändå sköt iväg.

Dagen efter flög vi till kusten, vår semesters huvudmål. Under dryga två veckor hann vi med nationalparken Tayrona, känd för sina vackra stränder där den tropiska skogen når ända ner till vattnet; uppdyk för Open Water för min del utanför Taganga, en blåsig och rätt sjabbig liten fiskeby som invaderats av utländska och colombianska budgetturister; Cartagena, Colombias koloniala stolthet där vi strosade runt, njöt av vacker arkitektur och en och annan kall öl i skuggan; mer dykning vid Islas del Rosario; och San Gil, halvvägs tillbaka till Bogotá. Där var vi nere i en riktigt häftig, vattenfylld grotta, vi forsrände i tvåmannabåt, vi tog en ridtur och gjorde en enormt varm vandring genom ett väldigt vackert och kuperat landskap. Med andra ord en skön, avslappnad semester för två hyfsat aktivitetsberoende personer som vi.

Ja, det var semestern i korthet. Per åkte hem den 18 och samma eftermiddag åkte jag på en något improviserad medföljning. Mer om det i nästa inlägg.

Karibien!

Sol, sand, bad, osregn, djungel, valkyld ol, friterad fisk, branna, turister, varme, Reaggeton, vallenato, inkvisitionshistoria, komprimerad luft, koraller, fargglada fiskar, lite fler turister, musikfestival, lata dagar utan krav och med mycket njutning. Bilder och nagot mer utforlig rapport kommer senare.