Stadsliv

Sirener, hejaramsor från fotbollsstadion, nån som pratar i en högtalare, biltutor, trafikbrus...Jag saknar tystnaden hemma i Sverige. Här är alla halvdöva efter att ha utsatts för omänskliga ljudnivåer sedan de först såg världens ljus. Jag har åkt i två tysta taxibilar på sex månader, favoriten är annars musik på klubbnivå och radio som piper , skrapar och rabblar adresser sådär genomträngade monotont som bara taxikomcentraler kan. Vi bor ändå tyst för att vara i Bogotá - var och tittade på ett hus idag, vi skulle vilja ha ett mindre mögelskadat, som låg vid en något mer trafikerad gata. Himmel! Och så ska jag snart flytta till Quibdó där mina kollegor sover med öronproppar OCH hörselkåpor eftersom vi har två barer som närmsta grannar. Härligt...Om jag kommer hem till Sverige i sommar och verkar tokdissig så är det för att jag har fått tinnitus och inte hör vad ni säger.

Hej igen

Över en månad sedan jag skrev här. Hoppas att jag inte har oroat någon i onödan med min frånvaro. Allt är nämligen fint med mig här borta. Jag har bara haft en massa att stå i såsom Pers besök, nya fredsobservatörer och ett allt hårdare politiskt klimat i landet.

En av de personer vi medföljer här från Bogotákontoret, Diana Gomez, fanns med på listan över mr-försvarare som Aguilas Negras hotade till livet för en månad sedan. Sedan dess, tills hon väldigt passande åkte till Sverige på kurs, medföljde vi henne varje dag på möten med myndigheter och organisationer. Hon har även mottagit skumma samtal till hemtelefonen och funderar nu på att söka asyl i annat land för att komma undan de högerextrema grupper som hotar henne. Ett enormt svårt beslut att ta eftersom det innebär att hon sedan inte kan återvända till Colombia.

Medan sociala rörelser och mr-försvarare över hela landet oroar sig över konfliktens utveckling och paramilitarismens återkomst (precis som om den någonsin försvunnit) fortsätter regeringen att hävda sin seger över FARC och att påskina att slutet är nära för den snart 50 år gamla gerillan. Huruvida FARC är nära kollaps eller inte kan jag inte svara på men en sak är jag ganska säker på: postkonflikten i det här landet kommer bli om möjligt ännu värre än konflikten. Med så mycket vapen i omlopp, med så många män och kvinnor som aldrig har vant sig vid ett civilt liv, med 70 % av världens kokainproduktion inom sina landgränser och med de strukturella problemen olösta så lär det dröja innan Colombia tar sig ur detta helvete. Hur regeringen har tänkt hantera en post-FARC situation är höljt i dunkel.

Under tiden som konflikten fortsätter att rasa på landsbygden ägnar vi oss på SweFORs kontor just nu åt att spekulera i hur den nya samordnaren kan tänkas vara. Hon landar på måndag så snart får vi vår nyfikenhet stillad. Sedan jag skrev sist har vi även fått tillökning med tre nya fredsobservatörer så nu är vi äntligen full styrka, åtta plus samordnare alltså. Som väntat är de nya tjejer. Hallå killar, var är ni när världen ska räddas? De verkar vara bra personer och väldigt lämpade för jobbet, med andra ord initiativrika och orädda.

Om två veckor lämnar jag Bogotá för att bo och arbeta i Quibdó minst ett halvår framöver. Det ska bli spännande att byta placeringsort, sedan mitt besök där i höstas vet jag att Chocó inte liknar något annat jag hittills har sett i Colombia.