Var på en grymt (i ordets två bemärkelser) rolig teaterföreställning igår. Originalverket skrevs av Bertolt Brecht år 1941 och är sorts studie av de mekanismer som tillåter demokratiska institutioner och till synes rediga människor korrumperas och börja arbeta till förmån för brottsliga element. Brecht valde att förlägga sin historia till 20-talets Chicago och byta ut Hitler mot gansters. Teatergruppen som stod bakom föreställningen igår hade istället valt att flytta historien så nära sig själva som möjligt och låta den handla om paramilitarismens uppkomst i Colombia. Jag vet inte hur kul Brechts version är men detta var vansinnigt komiskt i sin drift med otroligt spåniga och fega politiker, obildade småtjuvar med storhetsvansinne, ängsligt giriga affärsidkare, lättköpta domare, ja i princip med hela det Colombianska samhället.
1941 var det inte direkt läge att kritisera Hitler i Tyskland. 2008 hävdar president Uribe att paramilitarismen är ett minne blott (fast han verkar helt ha tappat just detta minne) och att Colombias enda problem är vänstergerillorna. Frågar man landsbygdsbefolkningen får man höra något helt annat och därför kändes en del av scenerna i föreställningen lite magstarka. Jag menar, folk fortsätter att dödas och fördrivas från sina hem av det som nu kallas ny-paramilitära grupper. Samtidigt är jag övertygad om att man måste kunna skratta åt sitt eget elände för att orka hantera det. Och det gjorde verkligen colombianerna i publiken vilket fick mig att känna att det faktiskt var ok. Tror kanske inte jag hade gjort det i en helsvensk publik…men i denna situation var det ganska befriande.
