Det närmar sig min andra helg i Quibdó, feststaden framför andra. Det är helt galet hur folk här partajar, staden håller på att falla samman men festen fortsätter. Just nu åker en orkester förbi i en chiva (så kallas de färggrant dekorerade bussarna här) på gatan nedanför.
Efter knappt två veckor här kan jag med ganska stor säkerhet säga att jag kommer att trivas. Det är en helt annan rytm här, värmen gör det svårt att stressa och har man väl vant sig vid den är det ganska så skönt att strosa omkring i flip flops och sommarkläder hela tiden. Jag har sovit över förväntan till salsarytmerna och projektet här har utvecklats en hel del sedan min utbildningstid i Sverige då jag varnades för perioder av sysslolöshet och påföljande depression. Det jag har sett hittills av arbetet tyder knappast på det. Någon som dock är duktigt frustrerande är den attityd som ibland finns gentemot oss i de lokala organisationer vi medföljer. Sedan jag kom hit har jag blivit kallad ”niña” (flicka) ett antal gånger av personer i dessa organisationer. Visst kan det vara svårt att bedöma människors ålder ibland men vid trettio års ålder känns ”niña” ganska främmande och det tyder dessutom på att alla här inte har fattat vad vårt jobb innebär. Ibland låter det som om de tror att vi är här på någon slags semester vilket ju känns hyfsat långt från verkligheten. Det är helt klart lättare att jobba med organisationerna i Bogotá som drivs av akademiker som utan problem förstår vår arbetsmetod, dess möjligheter och begränsningar. Här vill organisationerna framför allt ha finansiering av projekt vilket vi inte alls ägnar oss åt och då är det inte alla som förstår vad de ska ha oss till, tyvärr.
Ett annat problem är att människor här har en väldigt mycket högre tröskel för hot och våld. De har vant sig vid en ständig, relativ hög risknivå – de flesta väpnade aktörer, illegala och legala, finns i området och ingen av dem visar någon större respekt för civilbefolkningen. Framför allt inte när det är koka inblandad, de som vill försäkra sig om kontrollen över odlingar och smugglingskorridorer tar till vilka metoder som helst inklusive mord, försvinnanden och tortyr. Hot om våld, utpressning och påtryckningar från väpnade aktörer är vardagsmat för folk i byarna längs floderna här. Och kokan finns överallt. Sedan är det gruvdriften och ädelträet, lukrativa verksamheten som genererar strider mellan olika grupper där, som vanligt, civilbefolkningen är de som lider mest och tvingas fly sina hus och odlingar. Är det inte Farc så är det paramilitärerna eller till och med de statliga styrkorna som behandlar människorna här som pjäser i sitt blodiga schackspel om makten. Så visst finns behovet av internationell, preventiv närvaro och förvisso även av ekonomiska resurser eftersom staten i annan skepnad än den kamouflageklädda lyser med sin frånvaro. Nästa vecka kommer president Uribe hit, det ska bli intressant att se vilket mottagande han får.
