Medföljning till Cali

Vi (Lotten och jag) flög från Bogotá på onsdagen (30/10) tillsammans med Gloria och Esperanza från Asfaddes, en anhörigorganisation som samlar anhöriga till försvunna personer och arbetar för att sanningen om vad som hänt de försvunna ska komma fram, och för att konfliktens offer ska få gottgörelse. De kom i sista minuten till flighten vilket senare skulle visa sig vara ett för dem normalt beteende. Väl framme i Cali tog vi en taxi till hotellet där vi och resten av Comisión de Búsqueda de Personas Desaparecidas (Kommissionen för sökande efter försvunna personer). Asfaddes är en av två organisationer från civila samhället i kommissionen, resten är representanter från olika statliga institutioner och regeringsorgan. Kommissionen gör just nu en seminarie- och informationsserie på olika håll i landet och denna gång stod Cali på tur.

Denna min första medföljning var en så kallad lågriskmedföljning. Det innebär vanligen att medföljningen sker i en storstad och att transporter sker med flyg. Cali är en våldsam stad med mycket kriminalitet men riskerna för Asfaddes och för oss är begränsade eftersom inga illegala väpnade aktörer opererar i själva staden. Asfaddes har dock mottagit flertalet hot och menar att de känner sig säkrare när vi är med. Det är även viktigt att statliga deltagare på seminariet, däribland representanter för armén, ser att Asfaddes har medföljning och internationellt stöd. Det var lite skumt att sitta på seminariet bland beväpnade militärer och vi uppskattade inte alls att en av dem tog flera bilder på seminariedeltagarna, däribland på Lotten och mig. Det är ju ändå militären i Colombia som står för de flesta försvinnanden, på 80- och 90-talet användes ofrivilliga försvinnanden som en metod för att undanröja politisk opposition medan det på senaste tid har övergått till att användas för att sätta skräck i civilbefolkningen. Asfaddes var inte heller glada men tog ändå fotograferingen med lugn. Jag antar att de är vana, hur bisarrt det än låter.

Ljusceremoni till minne av de försvunna

Torsdag och fredag var det alltså seminarium och vår roll var då att sitta med och visa oss i våra fina, blå västar. Lite segt blev det, trots att det var väldigt intressant att höra de olika föreläsarna berätta om den nationella lagstiftningen, kommissionens arbete, försvinnanden som brott och i ett historiskt perspektiv, med mera. På fredagskvällen fick Lotten magproblem och stannade på hotellet medan jag följde med Gloria och Esperanza en sväng på stan. Med oss var även en man som ska hjälpa till att starta upp ett lokalkontor i Cali, en mycket energisk person som gärna berättade anekdoter från sitt liv som gerillamedlem (i en sedan länge avmobiliserad gerilla) och hårresande historier om våldsam död. Hans far torterades och dödades av paramilitär och hans bror är försvunnen sedan 25 år tillbaka. Ingen vet var han är eller om han lever, det senare är dock mycket otroligt. Med jämna mellanrum skämtade han till det, rev av ett gapskratt och ursäktade i nästa andetag sin morbida humor. Vad ska man säga? Det här landet är sjukt.