Rumba (fest) i Bogotá

Sedan jag började jobba i Bogotá har jag ännu inte varit en hel vecka i staden. Denna kommer att bli min första utan någon resa och det ska bli rätt så skönt. Jag ska försöka komma igång med någon slags fritidssysselsättning, troligen dans, och kolla in några stadsdelar som jag ännu inte varit i. I helgen var jag på världens kanske hemskaste nattklubb. I alla fall om man som jag avskyr house, dryga och fulla människor, och luft med mindre syre än cigarettrök. Klubben heter Cha Cha och ligger högst upp i en 46-våningsskrapa. Utsikten är såklart imponerande, ett mörkt hav med miljoner små ljus som sträcker sig så långt ögat når. Fast jag vet ärligt talat inte om den var värd inträdet på 50 pix (väldigt dyrt med colombianska mått mätt) och nikotinförgiftningen. Tacka vet jag stans hundratals klubbar dit folk faktiskt går för att dansa – de flesta colombianer lär sig salsa, vallenato, merengue och cumbia innan de kryper och de dansar ofta och gärna. Det är alltid grym stämning på uteställena och väldigt skönt att det är så lite fylla (blir så svårt att dansa när balanssinnet är åt skogen). Hittills har jag heller inte upplevt colombianska män som påfrestande flörtiga trots många varningar för detta innan jag kom hit. En och annan ekivok kommentar och några visslingar har jag väl fått höra men absolut inte så mycket så att det stör mig. Då blir jag mycket mer irriterad på alla superfixade tjejer här. Inte ett finger utan manikyr, inte ett hår utan svall, inte en fot utan hög klack, inte en enda rumpa i ett par jeans som inte ser ut att spricka. De som har råd har självklart sett till att beställa de rätta måtten 90-60-90 hos plastikkirurgen. Colombianska tjejer är det fåfängaste jag sett och det är så tydligt att allt detta fixande görs för männens skull. Jag blir så trött av att se alla dessa par där killen stolt visar upp sitt kap och tjejen enbart bryr sig om att se så vacker ut som möjligt. Hur har de tänkt att kvinnorna någonsin ska bli jämställda med männen på det sättet?

En vanlig måndag i Bogotá...

…brukar börja med måndagsmöte kl 09 där vi går igenom veckans arbete och bestämmer vem som är hushållsansvarig. Idag senarelade vi mötet eftersom en kollega var och tog blodprover i massor eftersom hon har känt sig lite hängig ett tag. Sjukdomshistorien i detta projekt är ingen rolig sak så nuförtiden skickas man till farbror doktorn vid minsta känning. När man har ett sånt här jobb är det lätt att ignorera småkrämpor och fortsätta jobba, vilket allt som oftast straffar sig i det långa loppet. Själv mår jag prima både fysiskt och psykiskt så ingen behöver oroa sig! Jag var ute och sprang i morse och kände mig betydligt starkare än sist. Med några rundor till så har kroppen vant sig vid de extra 2600 metrarna över havet.

Hur som helst, denna måndag var lite speciell av en annan, betydligt roligare anledning. Mattias som jobbar på kontoret i Quibdó har sin ”vilovecka” (innebär ett par dagars jobb på kontoret i Bogotá och resten ledigt för att få miljöombyte och få njuta lite av civilisationen). Han berättade om medföljning som han och Astrid gjorde förra veckan till ett område i Chocó där vi inte varit förut. Det är ett komplicerat område där två paramilitära grupper slåss med Farc om kontrollen över territoriet. I den största staden Istmina är det skottlossning varje dag och man har nu infört utegångsförbud efter midnatt. Med följningen gick i alla fall bra och vi fick mycket värdefull information som vi kommer att ha nytta av i det fortsatta arbetet. Mattias var också glad att kunna berätta att mannen de medföljde, som jobbar för en ursprungsfolksorganisation, var mycket nöjd med SweFORs insats och hade känt sig betydligt säkrare tack vare medföljningen.

De medföljningar jag har gjort hittills har varit av en helt annan sort. Efter Caliresan har jag varit med samma organisation i två andra städer, Yopal och Villavicencio. Båda ligger i en region som heter ”Los Llanos”. Llanos är det stora slättlandet som i väst sträcker sig till gränserna mot Venezuela och Brasilien och i söder till Amazonas. Ett ord som sammanfattar mitt intryck av denna region – hetta. Ord som sammanfattar en medföljares situation – livegen. Dit den medföljda går, dit går jag. När hon/han äter, äter jag. När hon/han sover, sover jag. Ganska påfrestande faktiskt så det är skönt att medföljningarna sällan är längre än tre dagar. Samtidigt är det såklart väldigt intressant, i alla fall om jag som i Yopal får tillfälle att prata med människor från orten och höra hur de beskriver situationen där.

Gloria från Asfaddes berättar om organisationens historia för seminariedeltagarna i Villavicencio.

Bogotá sett från Monserrate, en kyrka som ligger på en bergtopp öster om staden. Hurthelga var såklart tvungen att gå upp, en svettig 50-minuters klättring, trots att det finns en linbana.

Mina kollegor Lotten och Teresia i La Candelaria, Bogotás enda koloniala stadsdel. Resten av den koloniala arkitekturen förstördes i "El Bogotazo", benämningen på en av de våldsammaste kravallerna i Colombias historia som rasade efter mordet på Jorge Eliécer Gaitan i april 1948.

Alla förlorade

Den stora nyheten i Colombia sedan i torsdags är att president Uribe har sparkat sin venezolanske kollega Hugo Chávez som medlare mellan colombias regering och vänstergerillan Farc-EP. Ett första steg – och mer än så handlade det ännu inte om – var att få till stånd en extremt efterlängtad fångutväxling mellan Farc och den colombianska regeringen. Redan i augusti var det en stor nyhet att Hugo Chávez och Colombias högerpresident Alvaro Uribe hade enats om att Chávez skulle göra ett försök som medlare och sedan dess har överraskande stora framsteg gjorts. Tills i onsdags, då Uribe surnade till efter att Chávez haft direktkontakt med en högt uppsatt colombiansk militär, något som Uribe hävdar var strikt förbjudet. Chávez är av en annan åsikt, inte helt oväntat. Nu skyller de båda fåfänga ledarna på varandra medan de anhöriga till gisslan återigen står med krossade förhoppningar om att få återse sina familjemedlemmar varav vissa har varit i Farcs händer i tio år.

Farc är Latinamerikas äldsta o starkaste – för att inte tala om rikaste – gerilla och har fört krig mot den colombianska staten i snart ett halvt sekel. Den marxist-leninistiska rörelsens försök till en väpnad kommunistisk revolution har besvarats av militären med omfattande stöd till paramilitära dödsskvadroner som genom åren mördat civila än mer urskillningslöst än Farc, och resultatet har blivit ett slags utdraget blodbad där 3 miljoner fattiga nu befinner sig på flykt undan den enes eller den andres vapen. Tusentals människor sitter i dag under brutala förhållanden kidnappade av Farc och ett frisläppande av dem har länge varit ett angeläget, för o inte säga desperat, ärende för berörda familjer, regeringar och människorättsorganisationer. Reaktionerna i Colombia på ännu ett misslyckat försök till förhandlingar är blandade men de flesta menar att president Uribe överreagerade och att han begick ett stort misstag när han avskedade Chávez. Man kan tycka vad man vill om honom, men det blir svårt att hitta någon med samma politiska tyng och förtroende hos parterna som han. Det är bara att hoppas på att initiativet på något mirakulöst sätt kan återuppstå.

DAS-chef förlorade

Colombias riksåklagare har precis vunnit ett mycket viktigt mål, nämligen det mot Jorge Noguera, fd chef för landets säkerhetspolis (DAS). Noguera är den förste politiker på så hög nivå som döms i den så kallade ”parapolitica”-härvan, där redan flera politiker och makthavare på region- och kommunnivå har utretts och hamnat i fängelse på grund av samröre med paramilitären. Åtalet mot Noguera gäller inte bara hans kopplingar till paramilitären utan även grov korruption och hindrande av rättvisan. Detta är en första dom i det mycket omfattande målet och riksåklagaren ämnar fortsätta utreda den före detta DAS-chefen. Hur ska man tolka detta? Som att Colombias erkänt svaga rättssystem faktiskt börjar gripa efter och nå dem som tidigare alltid tack vare sin samhällsställning och sitt inflytande slunkit ur fångstnätet? Eller som att undantag som bekräftar denna regel? När ska rättvisan nå ända till toppen, till den sittande presidenten Uribe som har 40 nära medarbetare, inklusive sin egen kusin Mario Uribe, som sitter fängslade för samröre med paramilitära terrorgrupper? Tecken på och t o m handfasta bevis finns för att även presidenten har haft (har?) sådana.

Skilda världar

Söndag kväll i Quibdó. Jag har rest en knapp timme från Bogotá och har landat i en annan värld. Den är het och fuktig och luften är tung av den karaktäristiska lukten av organiskt material i olika stadier av förruttnelse. Husen längs de håliga gatorna är låga och slitna, utanför många av dem sitter grupper av sysslolösa män och rytmisk musik ljuder högt ur stora högtalare utplacerade på verandor och trottoarer. Regnet strilar ljummet från en låg, mörk himmel. Att vi får flera duschar i sidan av förbipasserande bilar spelar mindre roll, efter fem minuters promenad är man ändå genomblöt om man, som jag, har missat paraply.

Jag är i provinsen Chocó vars naturliga gräns i väst utgörs av Stilla havet och i öst av en av Colombias tre bergskedjor. Klyftan mellan Bogotá och provinshuvudstaden Quibdó är avgrundsdjup och känns mycket bredare än den korta flygturen som skiljer dem åt. Åttiofem procent av befolkningen är afrocolombianer, ättlingar till afrikaner som spanjorerna lät skeppa hit för att slava i de många guldgruvorna. Provinsens rikedomar är omätliga och fattigdomen är lika svindlande. Ädla metaller och träslag samt stora landområden där multinationella företag slåss om att få anlägga palmplantager för utvinning av palmolja är ett par exempel på åtråvärda resurser. Men trots, eller på grund av, de stora naturrikedomarna och de många miljoner pesos som har investerats i provinsen såväl av den centrala regeringen som av multinationella företag är utvecklingen fortsatt långsam i Chocó. Alfabetiserings- och utbildningsnivån är betydligt lägre än i andra delar av landet, undernäring bland barn är inget ovanligt och alltför många människor saknar tillgång till de mest basala samhällstjänster. Korruptionen är bland de värsta i hela landet och förra helgens valresultat ses med stor misstänksamhet av många. På floderna en bit utanför huvudorten växer sig gerillan starkare för var dag trots en kraftig militarisering av området. Höjda ögonbryn och bekymrade och/eller imponerade utrop har varit standardreaktionen hos människor i Bogotá när jag har berättat att jag ska arbeta och bo i Chocó. Nu dröjer det ju ett tag, närmare bestämt sex månader, innan jag lämnar det bekväma Bogotálivet. Den vecka jag nu tillbringat i Quibdó var en introduktion till arbetet och en chans för mig att lära känna ännu en kollega, Mattias, lite mer. Han stannar, medan Irma som har varit i Chocó i mer än ett halvår nu ska byta placering till Bogotá.

Jag kom tillbaka till Bogotá igår och lite grann kändes det som att komma hem. Jag är ju mentalt inriktad på att detta kommer att vara mitt hem under de kommande sex månaderna och här har jag mitt eget rum som jag så smått börjar sätta min prägel på. Idag är det såkallad ”puente” – om det under veckan som gått infallit en inte-så-viktig helgdag (kanske något litet helgon som vill firas) gör man så att folk jobbar den dagen och istället tar ledigt påföljande måndag. Och vips! Så vart det en långhelg. Mycket praktiskt. Jag har hittills ägnat puenten åt städning och tvättning men hoppas komma ut ur huset snart. Det känns viktigt eftersom vi jobbar och bor i samma hus, man måste helt enkelt komma härifrån ofta för att kunna slappna av. Igår träffade jag ännu en kollega, Marie. Hon har varit hemma i Sverige en månad för att återhämta sig från en lång tids sjukdom med sju antibiotikakurer som till slut bröt ner hennes naturliga försvar mot allehanda elaka parasiter och bakterier. Vi var på italiensk restaurang igår kväll, trevlig omväxling efter en vecka med chocoansk mat, alltså ris och patacón (friterad matbanan) till allt.

Snackisen här för tillfället har svensk anknytning. Drottning Silvia har varit på besök och fick, till sina colombianska värdars skam, duscha kallt på Hilton! Kan ni tänka! Stackars, stackars Silvia.

Medföljning till Cali

Vi (Lotten och jag) flög från Bogotá på onsdagen (30/10) tillsammans med Gloria och Esperanza från Asfaddes, en anhörigorganisation som samlar anhöriga till försvunna personer och arbetar för att sanningen om vad som hänt de försvunna ska komma fram, och för att konfliktens offer ska få gottgörelse. De kom i sista minuten till flighten vilket senare skulle visa sig vara ett för dem normalt beteende. Väl framme i Cali tog vi en taxi till hotellet där vi och resten av Comisión de Búsqueda de Personas Desaparecidas (Kommissionen för sökande efter försvunna personer). Asfaddes är en av två organisationer från civila samhället i kommissionen, resten är representanter från olika statliga institutioner och regeringsorgan. Kommissionen gör just nu en seminarie- och informationsserie på olika håll i landet och denna gång stod Cali på tur.

Denna min första medföljning var en så kallad lågriskmedföljning. Det innebär vanligen att medföljningen sker i en storstad och att transporter sker med flyg. Cali är en våldsam stad med mycket kriminalitet men riskerna för Asfaddes och för oss är begränsade eftersom inga illegala väpnade aktörer opererar i själva staden. Asfaddes har dock mottagit flertalet hot och menar att de känner sig säkrare när vi är med. Det är även viktigt att statliga deltagare på seminariet, däribland representanter för armén, ser att Asfaddes har medföljning och internationellt stöd. Det var lite skumt att sitta på seminariet bland beväpnade militärer och vi uppskattade inte alls att en av dem tog flera bilder på seminariedeltagarna, däribland på Lotten och mig. Det är ju ändå militären i Colombia som står för de flesta försvinnanden, på 80- och 90-talet användes ofrivilliga försvinnanden som en metod för att undanröja politisk opposition medan det på senaste tid har övergått till att användas för att sätta skräck i civilbefolkningen. Asfaddes var inte heller glada men tog ändå fotograferingen med lugn. Jag antar att de är vana, hur bisarrt det än låter.

Ljusceremoni till minne av de försvunna

Torsdag och fredag var det alltså seminarium och vår roll var då att sitta med och visa oss i våra fina, blå västar. Lite segt blev det, trots att det var väldigt intressant att höra de olika föreläsarna berätta om den nationella lagstiftningen, kommissionens arbete, försvinnanden som brott och i ett historiskt perspektiv, med mera. På fredagskvällen fick Lotten magproblem och stannade på hotellet medan jag följde med Gloria och Esperanza en sväng på stan. Med oss var även en man som ska hjälpa till att starta upp ett lokalkontor i Cali, en mycket energisk person som gärna berättade anekdoter från sitt liv som gerillamedlem (i en sedan länge avmobiliserad gerilla) och hårresande historier om våldsam död. Hans far torterades och dödades av paramilitär och hans bror är försvunnen sedan 25 år tillbaka. Ingen vet var han är eller om han lever, det senare är dock mycket otroligt. Med jämna mellanrum skämtade han till det, rev av ett gapskratt och ursäktade i nästa andetag sin morbida humor. Vad ska man säga? Det här landet är sjukt.