Foton Unión Wounaan

Tät djungel kantar San Juan-floden


Torget i Unión Wounaan med tambo och sjukstuga


Dans i tambon

Wounaan-flicka med kroppsmålningar

En halvtimme försent...

...kom vi för att stöta ihop med Farc-gerillan i Chocó. Det var marginalerna på min senaste medföljning, i Medio San Juan. Strax innan vi anlände med båten till indiansamhället Unión Wounaan var befälhavaren för en av Farcs "frentes" som verkar i Chocó på plats. Han ville veta vad som var på gång i byn och en av organisationens ledare förklarade att man skulle hålla en zonkongress med reservatets fem byar. Med den informationen nöjde sig befälhavaren och lämnade byn. Förhoppningsvis hängde han och/eller hans mannar kvar och såg oss anlända. Så att de vet att vi har närvaro i området och inte hittar på något dumt, menar jag.

Jag och min kollega Lari medföljde ursprungsfolksorganisationen (för så heter det på pk-svenska) Orewa från Quibdó till Medio San Juan. Man skulle genomföra en zonkongress och diskutera teman som etnisk utbildning, ursprungsfolkens situationen på nationellt, regionalt och lokalt plan. Folkgruppen i Medio San Juan heter Wounaan och liksom andra ursprungsfolk i Colombia gör de fredligt motstånd i konflikten för att skydda sitt territorium, autonomi och identitet som ursprungsfolk. De spanska erövrarna lyckades, till vissa paramilitära gruppers förtret, inte utrota hela den befolkning som levde i Colombia innan spanjorernas ankomst, men nästan. Idag utgör de 1-2 procent av befolkningen och ibland kan man tro att självaste presidenten önskade att de varit ännu färre. Hur som helst lyckas de ofta låta som många fler och utgöra en relativt stark politisk kraft i landet. Det behövs, eftersom deras levnadsstandard ligger långt under genomsnittscolombianens (och den är inte direkt hög kan tilläggas).

Ingen gerillaträff blev det men på hemresan fick vi nog med spänning i alla fall. När vi väl kom iväg, tre timmar efter utsatt tid och med ett helt flöjt- och trumband i båten, fulla som alikor allihop, visade det sig att en av de två motorerna inte ville fungera. Nåväl, en motor räcker bara man inte har bråttom. Så vi fortsatte men upptäckte snart att även den andra var krasslig och lade av stup i kvarten. Inga verktyg som hjälpte i båten och inga i de två byar där vi stannade till. Vi ett tillfälle gav motorn upp när vi var mitt i det svåraste partiet av floden med massor av virvlar och hårda strömmar.Vi drogs bakåt och folk började panikartat gripa efter grenar som hängde ner över vattnet med det enda resultatet att vi andra fick grenarna i huvudet. Precis innan vi var på väg att dras in i den värsta delen hackade motorn igång, båten började avancera och vi kunde pusta ut. Det hade nog inte varit någon katastrof för de vuxna i båten, framför allt inte för oss ordentliga svenskar med flytväst, om vi hade vält. Det som verkligen skärmde mig var att vi hade en fyramånaders bäbis i båten vars mamma inte hade flytväst och på det fyra lite större barn. Det var hur som helst duktigt skönt att känna fast mark under fötterna sju timmar efter att vi lämnat Unión Wounaan.