Jul igen

Ja vänner, det blev jul i år också. Eller det tror jag väl att det blir i alla fall, det är ju bara den 20:e ännu. Vad det än blir så blir det bra för mig eftersom min kära Per kommer hit och hälsar på. Sista gången innan jag i mars avslutar min Colombiavistelse och drar hem till Svedala.


Här i Chocós djungel har vi hur som helst gjort vårt bästa för att skapa jultrivsel i värmen, med pynt och sveriges radios julklassiker. Bilderna är från vår traditionella glöggfest (två gånger är tradition!) som vi bjuder in vännerna i Quibdó till. Detta år hade vi förutom pepparkakor och glögg även lussekatter, vilka slog väldigt väl ut bland såväl chocoaner som de andra inbjudna från olika hörn av världen. Tja, mest är de ju från detta hörn av Sydamerika. Vi stod på oss med vacker julmusik till tiosnåret, sen fick vi ge oss för de mer danssugna gästernas skull. Tyvärr blev många av gästerna inregnade, tänk om det hade varit snö ändå!, så det blev en något decimerad skara. Inte mig emot, jag mumsade lussekatt till frukost hela veckan därpå!

Förberedelserna

Resultatet

Idag stängde SweFOR för året, jag gissar att nästa inlägg här kommer någongång i januari. Kanske med några avundsväckande bilder från Stilla Havskusten...

God Jul och Gott 2009 allihopa!

Foton Unión Wounaan

Tät djungel kantar San Juan-floden


Torget i Unión Wounaan med tambo och sjukstuga


Dans i tambon

Wounaan-flicka med kroppsmålningar

En halvtimme försent...

...kom vi för att stöta ihop med Farc-gerillan i Chocó. Det var marginalerna på min senaste medföljning, i Medio San Juan. Strax innan vi anlände med båten till indiansamhället Unión Wounaan var befälhavaren för en av Farcs "frentes" som verkar i Chocó på plats. Han ville veta vad som var på gång i byn och en av organisationens ledare förklarade att man skulle hålla en zonkongress med reservatets fem byar. Med den informationen nöjde sig befälhavaren och lämnade byn. Förhoppningsvis hängde han och/eller hans mannar kvar och såg oss anlända. Så att de vet att vi har närvaro i området och inte hittar på något dumt, menar jag.

Jag och min kollega Lari medföljde ursprungsfolksorganisationen (för så heter det på pk-svenska) Orewa från Quibdó till Medio San Juan. Man skulle genomföra en zonkongress och diskutera teman som etnisk utbildning, ursprungsfolkens situationen på nationellt, regionalt och lokalt plan. Folkgruppen i Medio San Juan heter Wounaan och liksom andra ursprungsfolk i Colombia gör de fredligt motstånd i konflikten för att skydda sitt territorium, autonomi och identitet som ursprungsfolk. De spanska erövrarna lyckades, till vissa paramilitära gruppers förtret, inte utrota hela den befolkning som levde i Colombia innan spanjorernas ankomst, men nästan. Idag utgör de 1-2 procent av befolkningen och ibland kan man tro att självaste presidenten önskade att de varit ännu färre. Hur som helst lyckas de ofta låta som många fler och utgöra en relativt stark politisk kraft i landet. Det behövs, eftersom deras levnadsstandard ligger långt under genomsnittscolombianens (och den är inte direkt hög kan tilläggas).

Ingen gerillaträff blev det men på hemresan fick vi nog med spänning i alla fall. När vi väl kom iväg, tre timmar efter utsatt tid och med ett helt flöjt- och trumband i båten, fulla som alikor allihop, visade det sig att en av de två motorerna inte ville fungera. Nåväl, en motor räcker bara man inte har bråttom. Så vi fortsatte men upptäckte snart att även den andra var krasslig och lade av stup i kvarten. Inga verktyg som hjälpte i båten och inga i de två byar där vi stannade till. Vi ett tillfälle gav motorn upp när vi var mitt i det svåraste partiet av floden med massor av virvlar och hårda strömmar.Vi drogs bakåt och folk började panikartat gripa efter grenar som hängde ner över vattnet med det enda resultatet att vi andra fick grenarna i huvudet. Precis innan vi var på väg att dras in i den värsta delen hackade motorn igång, båten började avancera och vi kunde pusta ut. Det hade nog inte varit någon katastrof för de vuxna i båten, framför allt inte för oss ordentliga svenskar med flytväst, om vi hade vält. Det som verkligen skärmde mig var att vi hade en fyramånaders bäbis i båten vars mamma inte hade flytväst och på det fyra lite större barn. Det var hur som helst duktigt skönt att känna fast mark under fötterna sju timmar efter att vi lämnat Unión Wounaan.

Amnesty Internationals senaste rapport om Colombia

Hej!

Ett lästips till mina kära läsare:

http://net19.amnesty.se/ed/hem/xml-pressnotiser-latest/B10A05021A56AE4DC12574F000365877/

Om ni mot förmodan trodde på bilden Uribe ger till biståndsgivare och handelspartners...

Mobilisering för ursprungsfolkens rättigheter

Den 12 oktober är dagen då man firar med anledning av Columbus ankomst till det han trodde var Indien. Han hade lite fel där och även när det gällde invånarna på den "nya" kontinenten. Han och de andra europeiska erövrarna ansåg att dessa saknade själ och därmed kunde behandlas som djur eller sämre. Resultatet blev en dramatisk minskning av invånarantalet och början på en plundring av resurser utan dess like. Det kanske inte är så förvånande att ursprungsbefolkningen i Latinamerika (ättlingarna till de få som överlevde slaveriet, utrotningsförsöken och sjukdomarna) anser att den 12 oktober inte är en dag att fira utan snarare en dag att uppmärksamma som den svartaste i deras historia.

Colombia är inget undantag i detta fall. Här startade ursprungsbefolkningen i hela landet en nationell kampanj den 12 med syftet att uppmärksamma Colombia och världen på att diskrimineringen och dödandet fortsätter mer än 500 år senare. Man kräver upprättelse av den colombianska staten och respekt för mänskliga och etniska rättigheter. Presidentens och polisiära och militära myndigheters svar har hittills varit att beskylla ursprungsfolksorganisationerna för att vara infiltrerade av Farc.

I Quibdó där jag bor, genomförde vår medföljda organisation Asociación Orewa en fredlig ockupation av MR-ombudsmannens kontor. Här handlade kraven främst om sjukvård och utbildning, något som i nuläget i princip är förbehållet mestiser och svarta i de större samhällena och städerna i provinsen. I en vecka höll de ut, 250 personer i kontorslokaler för tio, varav många barn. Resultatet av ockupationen blev dialog med de lokala makthavarna och ett undertecknat dokument med ett antal löften om förbättringar. Återstår att se hur många som infrias. Jag och mina kollegor medföljde Orewa under ockupationen genom att närvara utanför byggnaden och rapportera om händelseutvecklingen.

För att få en bild av vad som hänt i resten av Colombia, läs mina artiklar på la.nu här och min kollega Emmas artikel om aktionen i Quibdó här.

Och så vill jag tala om att jag har försökt göra tre stycken av det sista men en bugg i blogspot hindrar mig... ser för jäkligt ut, jag vet!

Chau, San Pacho!

Stadsdelens Yescagrandes karnevalståg

Dagen efter den Stora Festen. Igår avslutades den fjorton dagar långa hyllningen till Quibdós skyddshelgon San Francisco de Asis (San Pacho). I två veckor har karnevalståg dragit genom stadens centrala delar med grupper av mer eller mindre fantasifullt utklädda människor som dansar chirimía i den glödheta solen. Längst bak i varje tåg rullar ett par lastbilsflak varifrån lättklädda tjejer delar ut gratis brännvin och rom. Det sägs att San Pacho, innan han bestämde sig för att ägna sig på heltid åt katolicismen, dog och blev helgon, var en riktig festprisse. Detta har Quibdóborna tagit fasta på och därför ägnas större delen av denna traditionella fest till att minnas och återskapa de mer världsliga sidorna av Pacho. Igår kl 04, när tusentals människor vinglade hem från stadsdelen där avslutningsfesten gavs, lämnade den första processionen katedralen för att beende gå genom Quibdós gator. Tyvärr orkade mina danströtta fötter inte längre vid det laget…

Innan San Pacho, ja i princip sedan jag kom till Quibdó i maj, har vi i gruppen pratat om hur hemskt det skulle bli. Kollegor som upplevt festen tidigare hotade med vibrerande sängar och två veckors konstant sömnbrist. Vi utarbetade planer för alternativt boende och funderade till och med på ifall vi alla skulle resa ut från Quibdó under festen. Såhär i efterhand kan jag konstatera att vi gick lite till överdrift, minst sagt. Eftersom festen går från stadsdel till stadsdel, en per dag, och de flesta festsugna i stan dras till kvällens San Pacho-stadsdel, har vår vanligtvis så högljudda gata varit lugnare än någonsin och vi har istället kunna välja när vi vill ha musik på dövnivå. Väldigt trevligt! Dessutom har det varit jättekul att titta på karnevalstågen, bäst var transorna med sina enorma fjärilsvingar, och att gå på festerna. Den igår var precis som alla hade sagt bäst. Det sköna är att allt pågår på gatan, tänk er vattenfestivalen utan fulla turister, öltält, marknadsstånd, trista värna miljön-budskap – äh! Tänk inte alls på den förresten. Föreställ er istället tropisk natt, massor av vackra och glada människor, gigantiska högtalarsystem i vartannat gathörn och spontandans överallt.

Nu är det snart dags att landa i verkligheten igen. Ny arbetsvecka på måndag som inkluderar medföljning torsdag till söndag. Ska bli kul att komma ut på floden igen och slippa kontoret. Mer om det i nästa inlägg!

Nyanländ förmåga

Lördag i Bogotá. Hela Fredsgrupp Colombia (FGC) är samlad för gemensamt arbete och fortbildning under två veckor. Planeringsdagarna har vi klarat av och nästa vecka väntar föreläsningar om de nya paramilitära grupperna som försvårar vårt arbete något, bland annat. Vi har fått en ny kollega, Carlos, som är från Panamá. Han för in ny kompetens i gruppen av mer kulturellt slag då han har arbetat mycket med teater och stora kulturevenemang. Han är även något äldre än resten av oss, 47 år, vilket även det är en tillgång, och sist men inte minst så innebär hans ankomst en fördubbling av antalet män i FGC!

Om en dryg vecka åker jag tillbaka till Quibdó och fortsätter arbetet där med att förbättra kommunikationen mellan oss och de organisationer vi medföljder. Situationen i många delar av Chocó verkar bara bli sämre, gerillan har långt ifrån gett upp och nya väpnade grupper dyker upp med kopplingar till narkotikahandeln och de multinationella företagen med intressen i gruvdrift och ädelträ med mera. Så vi behövs väl, tyvärr.

Det här inlägget...

...skrev jag den 31 augusti och glömde sedan bort. Semesterhjärna.

Ännu en lugn söndag i Quibdó. Det mesta är stängt och motorcykeltrafiken mindre hetsig. Det regnar idag vilket bidrar än mer till lugnet. Människor är hemma och umgås med familjen, ja inte vi ”internationella” förstås vars familjer är lite långt borta för att åka över på söndagsmiddag. Som så många gånger slås jag av hur långt borta även kriget är från mig. Perioder som denna efter min semester, när vi mest jobbar på kontoret, kan jag nästan helt glömma att Colombia har en väpnad konflikt i gång. Vi jobbar med den varje dag även på kontoret men den känns inte verklig och inte nära. Jag hade nästan lika gärna kunnat läsa och skriva om den i Sverige utan att känna någon större skillnad. De enda störningsmomenten är strömavbrott och myggbett.

På den politiska arenan är däremot konflikterna många och hårda. Framför allt den mellan president Uribe och Högsta Domstolen. Uribe vill inte riktigt förstå det här med maktdelning och lägger sig stup i kvarten i domstolens arbete, kritiserar den offentligt och anklagar dess domare för kopplingar till paramilitären. Samtidigt har den colombianska pressen avslöjat ännu en händelse som borde bli en skandal med allvarliga följder för presidenten. Det har avslöjats att fängslade paramilitära ledare har spelat in såväl politiker som domare i hemlighet med förhoppningen att någon skulle säga något som paramilitärerna sedan skulle kunna använda som hållhake.

När utvisningsdomen (till USA för narkotikabrott) närmade sig bestämde sig paraledaren att satsa på inspelningarna av domarna och gick med dem till presidentpalatset. Inget konstigt med att en kriminell med en utvisning hängande över sig tar till dessa medel för att om möjligt skjuta på den, det skumma är att dessa ”bevis” för att domare ur högsta domstolen hade samtalat med paramilitärer glatt togs emot i presidentpalatset och stannade där för att några dagar senare läckas till pressen. Det väntade (i en normalt fungerande demokrati alltså) hade ju varit att genast lämna över inspelningarna till polis och åklagare för brottsutredning. Men Uribe är så desperat att klämma åt sin egenutnämnde ärkefiende att han tar till vilka låga medel som helst, verkar det som. Enligt tidningen som avslöjade händelsen fanns det heller inget på inspelningarna som kunde betraktas som komprometterande för domaren. Dagisnivå, minst sagt.

Tillbaka till verkligheten

Ja, Sverige är väl också verkligt men för mig känns det ändå lite som en dröm. Har jag verkligen varit där i en månad? Kan något så perfekt vara sant? När jag var där kändes det overkligt att prata om Colombia. Väpnad konflikt, vad är det? Fattigdom, nä usch! Nu är jag tillbaka från mitt besök i bomullsvärlden och Colombia känns hårdare och verkligare än någonsin. Jag vet att jag vänjer mig. Vid de fula husen, vid lukterna, vid att vara långt borta från vänner och familj. Tiggarna på trottoaren bekommer mig snart mindre och spanskan börjar kännas naturlig i min mun igen. Inom kort har jag jobbat upp stressen över det omöjliga jobbet och irritationen över folks oförmåga att hålla tider. Snart blir allt detta och lite till min verklighet igen. Då återkommer jag på bloggen.

Allt gott tills dess!

Inte långt kvar nu

Tisdag på kontoret i Quibdó. Vi ska snart ha möte med vår samordnare Maria som är här på besök från Bogotá. Aktivitetsplanen ska följas upp och uppdateras.

I söndags kom vi hem från Buchadó som ligger längs Atrato-floden. Cocomacia hade kallat till en extraordinarie stämma för att behandla frågor rörande det ca 700 000 hektar stora territorium som de afrocolombianska samhällena här har kollektiv äganderätt till. Syftet med stämman var att diskutera de hot som territoriet står inför - ett antal lagförslag som kan försvaga den lag (nr 70) som ger dem rätt till marken, flera multinationella företag som vill åt resurser som guld och ädelträ samt en del interna slitningar inom organisationen. För oss från SweFOR var det en mycket intressant medföljning som gav oss värdefull information om Cocomacias arbete och struktur. Och så är det alltid kul att komma ut i byarna här, umgås och prata med människor och se hur de lever. Jag kan inte påstå att jag gillar allt med kulturen här, en del inslag förefaller nästan morbida och väldigt överdrivna. Men människor är jättetrevliga och öppna och vi tas emot med öppna armar i byarna.

Idag är det bara 13 dagar kvar tills jag går på planet till Arlanda! Det ska bli helt underbart med en månads semester och att få träffa vänner, familj och pojkvän efter nio månaders frånvaro.

Zonmöte i Puerto Medellín

Men jag börjar med något annat, ett möte av helt annan kaliber och viktighetsgrad, i alla fall för de styrande på lokal och nationell nivå. Jag skrev i förra inlägget att presidenten själv skulle komma på besök till Quibdó inom en vecka. Det var tre veckor sedan och än har vi inte sett av honom. Ingen här verkar veta när han tänker dycka upp och hans schema hålls hemligt för allmänheten eftersom han lever under ständigt dödshot. Så vi fortsätter att vänta och organisationerna här att fila på ett tredje öppet brev till presidenten där de påpekar den erbarmliga livssituation som stora delar av befolkningen har här – brist på det mesta utom våld och åtråvärda naturresurser.

I söndags kom jag hem från mötet i rubriken. Ett av Cocomacias zonmöten där organisationen samlar in information om situationen och utbildar människorna i byarna om MR, den politiska konjunkturen och konfliktens utveckling. Mötena är också ett sätt att stärka byarnas organisering och på så sätt göra dem mer motståndskraftiga gentemot aktörer (beväpnade och utan vapen) som utövar påtryckningar på dem för att komma åt marken som de afrocolombianska byarna genom sin centralorganisation Cocomacia har laglig rätt till. Mötet hölls i Puerto Medellín i zon 6 och ett sextiotal personer från angränsande byar deltog.

I båten med Cocomacia

Vi reste med Cocomacia från Quibdó på torsdagen i en ”lancha”, en långsmal träbåt med utombordare, lastad till bredden med mat och människor. Tre timmar efter utsatt tid kom vi iväg och ut på den mäktiga Atrato-floden, Chocós motorväg och världens vattenrikaste flod i relation till sin utsträckning. Fem militära flodspärrar och sex timmar senare var vi framme i Puerto Medellín. Byn har ca 140 invånare som alla bor i nästan identiska, omålade trähus på pålar. Den enda konstruktionen i betong är skolan som har tre salar. I en av dem stod fyra sprillans nya datorer med plattskärm och allt, en hyfsat oväntad syn i en by som i övrigt ser ut som något ifrån början av förra seklet. Barn med biaframage och trasiga kläder i en by utan el – vad i hela friden ska de med ett gäng datorer att göra? Vore det inte bättre att satsa på skolmatsal, gratis böcker och skrivdon till alla och whiteboardtavlor så att lärarinnan slipper få sin syn förstörd av kritdamm? Jag ser inte riktigt logiken i kommunens prioritetsordning…för det kan väl inte vara så illa att datorerna är ”show off” och ett sätt att låta påskina att byn och människors som bor där är i bättre skick än de är?

Det regnar i Puerto Medellín, mycket och ofta

Barn i en annan by i zon 6, Palo Blanco

La niña

Det närmar sig min andra helg i Quibdó, feststaden framför andra. Det är helt galet hur folk här partajar, staden håller på att falla samman men festen fortsätter. Just nu åker en orkester förbi i en chiva (så kallas de färggrant dekorerade bussarna här) på gatan nedanför.

Efter knappt två veckor här kan jag med ganska stor säkerhet säga att jag kommer att trivas. Det är en helt annan rytm här, värmen gör det svårt att stressa och har man väl vant sig vid den är det ganska så skönt att strosa omkring i flip flops och sommarkläder hela tiden. Jag har sovit över förväntan till salsarytmerna och projektet här har utvecklats en hel del sedan min utbildningstid i Sverige då jag varnades för perioder av sysslolöshet och påföljande depression. Det jag har sett hittills av arbetet tyder knappast på det. Någon som dock är duktigt frustrerande är den attityd som ibland finns gentemot oss i de lokala organisationer vi medföljer. Sedan jag kom hit har jag blivit kallad ”niña” (flicka) ett antal gånger av personer i dessa organisationer. Visst kan det vara svårt att bedöma människors ålder ibland men vid trettio års ålder känns ”niña” ganska främmande och det tyder dessutom på att alla här inte har fattat vad vårt jobb innebär. Ibland låter det som om de tror att vi är här på någon slags semester vilket ju känns hyfsat långt från verkligheten. Det är helt klart lättare att jobba med organisationerna i Bogotá som drivs av akademiker som utan problem förstår vår arbetsmetod, dess möjligheter och begränsningar. Här vill organisationerna framför allt ha finansiering av projekt vilket vi inte alls ägnar oss åt och då är det inte alla som förstår vad de ska ha oss till, tyvärr.

Ett annat problem är att människor här har en väldigt mycket högre tröskel för hot och våld. De har vant sig vid en ständig, relativ hög risknivå – de flesta väpnade aktörer, illegala och legala, finns i området och ingen av dem visar någon större respekt för civilbefolkningen. Framför allt inte när det är koka inblandad, de som vill försäkra sig om kontrollen över odlingar och smugglingskorridorer tar till vilka metoder som helst inklusive mord, försvinnanden och tortyr. Hot om våld, utpressning och påtryckningar från väpnade aktörer är vardagsmat för folk i byarna längs floderna här. Och kokan finns överallt. Sedan är det gruvdriften och ädelträet, lukrativa verksamheten som genererar strider mellan olika grupper där, som vanligt, civilbefolkningen är de som lider mest och tvingas fly sina hus och odlingar. Är det inte Farc så är det paramilitärerna eller till och med de statliga styrkorna som behandlar människorna här som pjäser i sitt blodiga schackspel om makten. Så visst finns behovet av internationell, preventiv närvaro och förvisso även av ekonomiska resurser eftersom staten i annan skepnad än den kamouflageklädda lyser med sin frånvaro. Nästa vecka kommer president Uribe hit, det ska bli intressant att se vilket mottagande han får.

Tillbaka i Quibdó

Ca ett halvår sedan jag var här första gången som nyanländ fredsobservatör. Då var syftet att se något av verksamheten här på plats innan jag skulle börja jobba på kontoret i Bogotá. Quibdó är nämligen inte något man lätt föreställer sig. Jag skrev också i den veckans inlägg här att det var som att komma till en annan värld. Man inser verkligen hur långt borta från de allra flesta colombianers verklighet Bogotá är med sin höga utbildningsnivå, hyfsat fungerande infrastruktur, välsorterade mataffärer och fiiina kvarter. Chocó som provins är en av, om inte den allra fattigaste i landet men huvudorten Quibdós centrala delar kan nog ändå sägas ligga på någon slags colombiansk normalnivå för halvsmå städer. Eller snarare strax under.

Nu är jag här för att stanna i minst ett halvår, om jag räknar bort en månads semester mitt i. Det känns kul att vara här, att lära sig en ny kontext och träffa nya människor. Ett tag innan jag skulle åka från Bogotá var jag ganska osugen. Jag hade ju precis lyckats arbeta upp bra, personliga kontakter med två av våra medföljda organisationer där och det är en massa på gång med dem nu. Kontrollfreak som jag är ville jag inte riktigt släppa taget om de processer jag var som mest inblandad i men jag hade ju inte direkt något annat val än att vänja mig vid tanken. Och det har jag gjort nu. Om än inte vid värmen och fukten här. Blir jag tvungen att lämna det luftkonditionerade kontoret under eftermiddagstimmarna tycker jag fortfarande lite synd om mig själv. Fast värst är nog ändå den ständigt höga ljudvolymen. Det funkar dagtid att stå ut med trafikljuden men torsdag till söndag är det salsa på högsta som dunkar igenom mina sovrumsväggar från två barer på vår gata. Öronproppar och hörselkåpor till trots kan jag urskilja vilken låt som spelas!

Näe, nu blev det lite väl gnälligt här känner jag. Jag tror faktiskt att detta kommer att bli en väldigt spännande och givande period i mitt colombialiv.

En söt filur som bor i mitt badrum

Och så kan jag inte låta bli att kommentera på lite av det senaste i Colombia. Dataexperter från Interpol har granskat delar av innehållet i de datorer som hittades i det Farcläger som bombades i början av året. Från början var det sagt att amerikanska (som i från USA) experter skulle undersöka dem vilket givetvis hade varit ett löjligt lätt mål för dem som inte vill erkänna att Chavez är djupt insyltad med Farc. USA är ju regeringens viktigaste allierade i kriget mot terrorismen. Nu blev det Interpol och enligt dem var datorerna helt orörda när de fick tillgång till dem. Och de fann vad många hade väntat sig: mailkonversationer och dokument som visar på Chavez stöd till Farc. Chavez är såklart redan på barrikaderna och kallar det hela för en stor "show" iscensatt av regeringen och höll på presskonferensen upp ett papper som skulle bevisa att högste chefen för Interpol är chilenare och åkte från landet under Allende-tiden, -71. "Jag anklagar ingen...jag bara upplyser om fakta", sa presidenten med oskönt insinuant ton. Jisses, vilken stolle.

Ännu en chans att göra en insats

http://www.fred.se/vapenexport/colombia/

Är adressen ni ska gå in på om ni vill påverka regeringen att inte sälja krigsmateriel till Colombia.

Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) gav tidigare i år klartecken till en försäljning av det militära radarsystemet Erieye, tillverkat av Saab, till Colombia. Om affären godkänns är det den första krigsmaterielaffären med Colombia på flera decennier. Enligt svenska regler bör vi inte sälja krigsmateriel till länder som är inblandade i en väpnad konflikt eller där det förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Ska man följa reglerna är Colombia ett jättedåligt val av affärspartner, i klass med Saudiarabien och Pakistan som vi sålde vapen till förra året och 2006.

Går affären igenom bidrar Sverige till att den colombianska staten kan fortsätta kränka mänskliga rättigheter inom ramen för det så kallade "kriget mot terrorismen". Enligt utrikesdepartementets rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Colombia under 2007 har utomrättsliga avrättningar begångna av militär och polis ökat under de sista åren och uppgår nu till hundratals fall per år.

Låter det sjukt? Följ länken och skriv under uppropet vettja!

Stadsliv

Sirener, hejaramsor från fotbollsstadion, nån som pratar i en högtalare, biltutor, trafikbrus...Jag saknar tystnaden hemma i Sverige. Här är alla halvdöva efter att ha utsatts för omänskliga ljudnivåer sedan de först såg världens ljus. Jag har åkt i två tysta taxibilar på sex månader, favoriten är annars musik på klubbnivå och radio som piper , skrapar och rabblar adresser sådär genomträngade monotont som bara taxikomcentraler kan. Vi bor ändå tyst för att vara i Bogotá - var och tittade på ett hus idag, vi skulle vilja ha ett mindre mögelskadat, som låg vid en något mer trafikerad gata. Himmel! Och så ska jag snart flytta till Quibdó där mina kollegor sover med öronproppar OCH hörselkåpor eftersom vi har två barer som närmsta grannar. Härligt...Om jag kommer hem till Sverige i sommar och verkar tokdissig så är det för att jag har fått tinnitus och inte hör vad ni säger.

Hej igen

Över en månad sedan jag skrev här. Hoppas att jag inte har oroat någon i onödan med min frånvaro. Allt är nämligen fint med mig här borta. Jag har bara haft en massa att stå i såsom Pers besök, nya fredsobservatörer och ett allt hårdare politiskt klimat i landet.

En av de personer vi medföljer här från Bogotákontoret, Diana Gomez, fanns med på listan över mr-försvarare som Aguilas Negras hotade till livet för en månad sedan. Sedan dess, tills hon väldigt passande åkte till Sverige på kurs, medföljde vi henne varje dag på möten med myndigheter och organisationer. Hon har även mottagit skumma samtal till hemtelefonen och funderar nu på att söka asyl i annat land för att komma undan de högerextrema grupper som hotar henne. Ett enormt svårt beslut att ta eftersom det innebär att hon sedan inte kan återvända till Colombia.

Medan sociala rörelser och mr-försvarare över hela landet oroar sig över konfliktens utveckling och paramilitarismens återkomst (precis som om den någonsin försvunnit) fortsätter regeringen att hävda sin seger över FARC och att påskina att slutet är nära för den snart 50 år gamla gerillan. Huruvida FARC är nära kollaps eller inte kan jag inte svara på men en sak är jag ganska säker på: postkonflikten i det här landet kommer bli om möjligt ännu värre än konflikten. Med så mycket vapen i omlopp, med så många män och kvinnor som aldrig har vant sig vid ett civilt liv, med 70 % av världens kokainproduktion inom sina landgränser och med de strukturella problemen olösta så lär det dröja innan Colombia tar sig ur detta helvete. Hur regeringen har tänkt hantera en post-FARC situation är höljt i dunkel.

Under tiden som konflikten fortsätter att rasa på landsbygden ägnar vi oss på SweFORs kontor just nu åt att spekulera i hur den nya samordnaren kan tänkas vara. Hon landar på måndag så snart får vi vår nyfikenhet stillad. Sedan jag skrev sist har vi även fått tillökning med tre nya fredsobservatörer så nu är vi äntligen full styrka, åtta plus samordnare alltså. Som väntat är de nya tjejer. Hallå killar, var är ni när världen ska räddas? De verkar vara bra personer och väldigt lämpade för jobbet, med andra ord initiativrika och orädda.

Om två veckor lämnar jag Bogotá för att bo och arbeta i Quibdó minst ett halvår framöver. Det ska bli spännande att byta placeringsort, sedan mitt besök där i höstas vet jag att Chocó inte liknar något annat jag hittills har sett i Colombia.

Medföljning till sydväst

Den senaste tiden har jag mest skrivit om och kommenterat nationella nyheter här. Tänkte att det kunde vara dags att uppfylla ett annat syfte med bloggen, att beskriva en fredsobervatörs arbete.

Igår kom jag och Irma hem från en fem dagar lång medföljning till provinserna Valle, Cauca och Nariño i sydvästra Colombia. Vi medföljde en organisation som heter Avre och jobbar med psykosocialt stöd till offer för det politiska våldet i landet. De har nyligen mottagit hot från en, troligen, nyparamilitär grupp vid namn Nueva Generación och motivet till resan var att diskutera hotet och den regionala konfliktkontexten med ett antal olika aktörer, däribland FN, Röda Korset, lokala organisationer som har fått samma hot, OAS (de amerikanska staternas organisation) med flera. Detta för att analysera läget och se hur Avre ska kunna fortsätta sitt arbete i regionen på ett så säkert sätt som möjligt.

På grund av syftet med resan var upplägget helt och hållet fokuserat på möten, möten, möten, vilket blir ganska segt när man inte kan delta utan bara lyssnar. Men det var väldigt intressant att höra de olika organisationernas analyser av kontexten, av hoten och av den grupp som skrivit under hoten. Analyserna var väldigt skiftande, från OAS:s som i princip helt avskriver att Nueva Generación skulle ha en politisk vision som innebär att bekämpa gerillan (och därmed, enligt colombiansk högerlogik, även organisationer i det civila samhället), till en man på Nariños provinsstyre som var ganska säker på att gruppen har både militär kapacitet och en politisk drivkraft. Det alla var överens om är att situationen är mycket svår i provinsen och att den ser ut att förvärras i framtiden. Antalet tvångsförflyttade bara ökar, liksom striderna mellan statliga styrkor, gerillor och andra illegala väpnade grupper. Kokaodlingarna tenderar att komma tillbaka efter besprutning och manuell utrotning, eftersom det strukturella fattigdomsproblemet inte åtgärdas. Det är ju inte svårt att förstå en fattig bonde med hungrande barn som odlar koka och får betalt för skörden när alternativet är att odla grödor som ingen efterfrågar. Besprutningarna är dessutom urskillningslösa och förstör även legala grödor och vattendrag, vilket än mer försvårar böndernas försörjning. En liknande utveckling väntas i Valle och Cauca.

Vår roll var som alltid att vara närvarande och vi flög med Avre från Bogotá till Cali, Valle, och åkte vidare därifrån med bil till Popayán, Cauca. På grund av säkerhetsläget valde Avre att istället för att fortsätta landvägen som det var tänkt från början, att flyga tillbaka till Bogotá från Popayán och dagen efter flyga till Pasto, Nariño, där vi stannade i två och en halv dag. Trots det höga tempot var det en ganska bekväm medföljning. Vi bodde på trevliga hotell och åkte taxi kors och tvärs i städerna. Inte särskilt miljövänligt alltså!

Medan vi var på resa hade Teresia och Astrid häcken full i Bogotá, delvis med anledning av hoten mot arrangörer och deltagare i demonstrationen 6 mars (se föregående inlägg). Diana Gómez som vi medföljer genom organisationen Hijos e Hijas fanns med på Aguilas Negras lista och hon har även fått skumma telefonsamtal. Därför blev det medföljning av henne på möten och presskonferenser i Bogotá, samtidigt som vi även medföljde en annan organisation på en stor konferens om tvångsförflyttningar. Nästa vecka aktiverar vi aktionsnätverket för att uppmärksamma hoten mot Diana.

Intensiteten i vårt arbete skiftar verkligen mycket. Ett par veckor i början av februari höll jag på att krypa ur skinnet av otålighet och frustration eftersom vi inte hade några medföljningar. Det får en att känna sig ganska meningslös att sitta på ett fint kontor och veta att det samtidigt pågår en massa otrevliga saker ute i "verkligheten". Ibland tycker jag att vår arbetsmetod känns som en tvångströja. Vi medföljer enbart organisationer som vi har avtal med och kan inte åka ut i fält utan dem. Dock finns det ett antal andra tillfällen och situationer där vi skulle kunna göra nytta genom vår närvaro men inte får, vilket såklart är frustrerande. Vad göra? Jag ligger på centralkontoret om att flexibilisera vår metod, suckar när de inte fattar och går och tar en kaffe på Juan Valdés.

Jag saknar ord...

Tva personer har dodats av kinesisk polis i Tibets huvudstad. Ett par dagar tidigare dodades fyra folkliga ledare i Colombia, med all sannolikhet av Aguilas Negras. Jag gissar att den forra nyheten har natt Sverige medan den senare inte har gjort det.

Igar hade det gatt exakt en vecka sedan den stora demonstrationen mot paramilitarens och statens overgrepp pa det colombianska folket. Uppslutningen blev storre an vantat och nu kommer vedergallningen fran forovarna eller dem som sympatiserar med dessa. Movice, Movimiento de Victimas de Crimenes de Estado, som var huvudarrangor av demonstrationen, har anmalt hot mot 31 ledare for sociala/mr-organisationer och mord pa fyra av dem som ledde demonstrationerna i sina respektive regioner. Hotet har skickats till personernas e-post och avsandaren ar den vapnade gruppen Aguilas Negras, en av de grupper som har fotts i sparen av den misslyckade fredsprocessen med paramilitarernas paraplyorganisation, AUC.

Movice haller presidentens radgivare Jose Abdulio Gaviria ansvarig for morden och hoten eftersom han vid ett flertal tillfallen innan demonstrationen havdade att FARC stod bakom uppropet och att de deltagande organisationerna ar gerillakollaboratorer. En diskurs som regeringen med sin tystnad har accepterat och troligen i stor utstrackning haller med om.

Aterkommer med mer info och svenska bokstaver nar jag ar tillbaka i Bogotá (ar nu pa medfoljning i Nariño).

Presidentkramar, förräderi och manifestation för fred

Fem dagar sedan det senaste inlägget och jag är stekt. Det har hänt så mycket på så många nivåer i Colombia att jag omöjligt kan ge en rättvisande eller heltäckande bild av ens de allra viktigaste händelserna.

Jag vill dock börja med att kommentera toppmötet i Dominikanska Republiken med anledning av den diplomatiska krisen mellan Colombia, Ecuador och Venezuela (och av någon märklig anledning Nicaragua) sedan förra lördagen. Idag liksom de senaste sju dagarna pryder presidenterna Chavez och Uribe tidningarnas förstasidor. Men idag, till skillnad från de senaste sju dagarna, med leenden på läpparna. Med ett sex timmar långt möte ”löstes” krisen och presidenterna startade kramkalas. I El Tiempo hävdas det att Argentinas president Kristina Kirchner låg bakom förlösandet av de låste positionerna med ett skämt om hur män brukar anklaga kvinnor för att vara hysteriska. När det gäller hanteringen av denna kris är det väl det mildaste adjektiv man kan beskriva Uribe och Chavez med. Kul skämt, men sorgligt att latinamerikansk politik är så futtig i sitt innehåll att ett gäng bombastiska och egotrippade gubbar med total avsaknad av självinsikt leder sina länder in i en djup mellanstatlig kris under loppet av några få dagar för att sedan plötsligt och utan vidare förklaringar bli sams. Det är så uppenbart att allt är ett spel för gallerierna, ett desperat grepp för att blidka det internationella samfundet, och att de egentliga problemen är långt ifrån lösta. Suck.

Någon som läser SvD? Då kan jag tala om att Farc-demonstrationen var för en månad sedan, inte i måndags. Faktakoll, please! Och DN:s katastrofjournalistik som lätt kan få svenska läsare att kriget är nära i norra Sydamerika ger jag heller inte mycket för. Hur som helst. I torsdags den 6 mars var det dags för manifestation på gator och torg igen. Denna gång i solidaritet med våldets offer och mot paramilitär och statlig terror. Uppslutningen var över förväntan, vilket ändå innebar långt under rekorddemonstrationerna mot Farc för en månad sedan. Vi medföljde Hijos som av naturliga skäl fokuserade mycket på en av Colombias mest makabra skandaler – då över 3000 medlemmar i vänsterkoalitionen Unión Patriótica mördades under 80- och 90-talen – och de liksom många andra bar på plakat med foton av sin mördade eller försvunna anhöriga. Slagord som ”Levanta la mano el que tiene un president paramilitar –yo, yo!” (Ni som har en president som är paramilitär, räck upp handen!) blandades i det långa protesttåget med tysta symbolmanifestationer och fredsbudskap. Colombia är det mest politiskt polariserade land jag vet men dessa två manifestationer – 4 feb och 6 mar – visar ändå att folk här vill ha fred, frisläppande av Farc:s fångar, en politisk och inte militär lösning på konflikten och en uppgörelse den våldspraktik som staten historiskt har stått för i landet. Om ändå Uribe kunde ta och lyssna lite på sitt folk…gärna hela folket och inte bara eliten.

Och så har Farc lidit ännu ett nederlag. Denna gång genom interna slitningar och press från statens styrkor. Igår dök en gerillasoldat upp på en armébas med ett vidrigt men säkerligen väl mottaget paket innehållande en hand. Handen hade suttit på alias Ivan Ríos, den andra i Farc:s högsta ledning som har dödats på en vecka. Ríos dog dock inte i en direkt attack från den reguljära armén som Raúl Reyes, utan mördades av sina egna soldater, som i ren desperation och med siktet inställt på de 5000 miljoner pesos som Ríos var värd, beslöt att göra sig kvitt sitt befäl. Den reguljära armén hade slagit en cirkel runt Farc-kompaniet sedan flera veckor tillbaka, de hade ingen mat och när de nåddes av nyheten om Reyes död blev situationen panikartad. Enda sättet att ta sig ur den var att förråda och döda det högsta befälet och överlämna sig till armén, enligt de tre gerillasoldater som överlämnade den avhuggna handen som bevis för att Ríos verkligen var död. Inga kommentarer.

From bad to worse

I lördags slog sig president Uribe och hans kära kamouflageklädda vänner för bröstet och visade glada miner över Raul Reyes död – idag måndag kan man misstänka att minerna förbytts på grund av den djupnande politiska krisen som attacken mot ett Farc-läger på ecuadorianskt territorium har utlöst. Venezuelas president Chavez krigshetsar som aldrig förr: 5000 soldater ha skickats till gränsen med Colombia och flygvapnet står redo. Förolämpningarna och hoten haglar över Uribe från Farcs allierade Chavez som beskriver Raul Reyes som en ”konsekvent revolutionär”. Ecuador har brutit de diplomatiska relationerna med Colombia och har även skickat truppförstärkningar till gränsen. I Colombia däremot är förståelsen för regeringens agerande stor, samtliga partier i kongressen ställer sig bakom presidenten, en uppvisning i aldrig tidigare skådad samsyn i den församlingen. De stora medierna visar sig även de förvånade över Ecuadors och framför allt Venezuelas reaktioner vilka de uppfattar som överdrivna och orättfärdiga.

Men inte särskilt många utomstående står på Colombias sida i den här krisen och från såväl den egna kontinentens länder som från Europa och USA hörs oroade uttalanden som ber om sans och om en ursäkt från Uribe till hans kollega Correa. I stället för en ursäkt kommer dock anklagelser från Colombias håll om att Ecuador och Venezuela stödjer Farc och genom detta hotar den nationella säkerheten.

Vapenskrammel och hårdnande positioner till trots, få tror nog på ett regelrätt krig somen följd av dessa händelser. Vad som dock är helt säkert är att den här krisen hotar stabiliteten på hela den sydamerikanska kontinenten och att de kidnappades framtid ser allt dystrare ut.

Början på slutet?

Farcs andreman, alias Raul Reyes, har dödats av colombiansk polis och militär i en gemensam insats som gick över gränsen till Ecuador. Regeringen firar medan många colombianer oroligt frågar sig vad som nu ska ske. I den enda rikstäckande tidningen El Tiempo, ägd av försvarsministerns släkt, är den rådande linjen att detta är nådastöten mot en av världens starkaste gerillor och att den mer förhandlingsinriktade delen av rörelsens ledning nu ska få övertaget över den krigssugna. Utan tvekan är det ett hårt slag mot den alltmer politiskt förvirrade rebellrörelsen, Reyes var Farcs internationella röst och har suttit i möte med högt uppsatta politiker runt om i världen. Han var dessutom Farcs högsta höns Manuel Marulandas, alias Tirofijo, gode vän och svärson. På senare tid har de statliga styrkorna lyckats komma åt ett antal nyckelpersoner inom gerillan och deserteringarna från de revolutionära (?) leden har varit utan motstycke i historien. Slutsats Uribe: kriget är på väg att vinnas och det tack vare den politik som fokuserat stenhårt på en militär lösning.

En uppfattning som dock är mer utbredd här är den motsatta. Den enda lösningen är förhandlingar och Farc är inte uträknade så länge de strukturella politiska, sociala och ekonomiska problemen kvarstår. Den senaste tidens unilaterala frigivningar av ett antal kidnappade politiker är ett led i en offensiv för att tvätta bort den för Farc så förödande bilden av rörelsen som ”narcoterroristas” (knarkterrorister) som har fått stor spridning i Europa och USA. Förra veckan hävdade flera analytiker att Farc må ha lidit flera militära nederlag den senaste tiden men att detta inte innebär att gerillan är nära ett sammanbrott. Den har istället dragit sig undan i berg och djungler dit de statliga styrkorna inte når för att bida sin tid och återgå till sina politiska rötter, vilket i längden skulle stärka rörelsen. En av de nyligen släppta ur gisslan hävdar dessutom, säkert till president Uribes förtret, att gerillan rör sig fritt i stora delar av Colombia och även på andra sidan gränserna till Venezuela och Ecuador. Pengar saknas inte heller så det finns inte mycket som säger att de skulle krypa till förhandlingsbordet nu, trots detta nya nederlag. En vän till mig som skriver för en oberoende nättidning är övertygad om att Farc kommer att hämnas Reyes antingen genom att försöka komma åt någon i regeringen eller genom att anfalla en armébataljon. Exakt vad som kommer att ske kan vi bara spekulera i men att våld föder mer våld är ju en historiskt bevisad tes.

Historien upprepar sig...

Var på en grymt (i ordets två bemärkelser) rolig teaterföreställning igår. Originalverket skrevs av Bertolt Brecht år 1941 och är sorts studie av de mekanismer som tillåter demokratiska institutioner och till synes rediga människor korrumperas och börja arbeta till förmån för brottsliga element. Brecht valde att förlägga sin historia till 20-talets Chicago och byta ut Hitler mot gansters. Teatergruppen som stod bakom föreställningen igår hade istället valt att flytta historien så nära sig själva som möjligt och låta den handla om paramilitarismens uppkomst i Colombia. Jag vet inte hur kul Brechts version är men detta var vansinnigt komiskt i sin drift med otroligt spåniga och fega politiker, obildade småtjuvar med storhetsvansinne, ängsligt giriga affärsidkare, lättköpta domare, ja i princip med hela det Colombianska samhället.

1941 var det inte direkt läge att kritisera Hitler i Tyskland. 2008 hävdar president Uribe att paramilitarismen är ett minne blott (fast han verkar helt ha tappat just detta minne) och att Colombias enda problem är vänstergerillorna. Frågar man landsbygdsbefolkningen får man höra något helt annat och därför kändes en del av scenerna i föreställningen lite magstarka. Jag menar, folk fortsätter att dödas och fördrivas från sina hem av det som nu kallas ny-paramilitära grupper. Samtidigt är jag övertygad om att man måste kunna skratta åt sitt eget elände för att orka hantera det. Och det gjorde verkligen colombianerna i publiken vilket fick mig att känna att det faktiskt var ok. Tror kanske inte jag hade gjort det i en helsvensk publik…men i denna situation var det ganska befriande.

Skicka brev!

Hej vänner!

Nu har ni chansen att agera mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Colombia. Här nedan följer ett brev som ni kan skicka antingen till ÖB eller försvarsministern. I brevet beskrivs händelserna i Barranca (föregående inlägg) och du kräver att en utredning görs av relationen mellan soldaterna och de beväpnade civilklädda männen. Du ber även myndigheterna att se till Ludwing Alneidas (killen som blev hotad av soldaterna) liv och säkerhet.

Adresserna till ÖB och försvarsministern:

General Freddy Padilla de León
Comandancia General de las Fuerzas Militares
Av. El Dorado Cra.52 CAN
Bogotá D.C.

Mail: depcgsm@cgfm.mil.co

Dr. Juan Manuel Santos Calderón
Ministro de Defensa
Av. El Dorade Cra. 52 CAN
Bogotá D.C.

Mail: juagome@mindefensa.gov.co

Estimado. Doctor Santos eller General Padilla de León:

A través de SweFOR, Movimiento Sueco por la Reconciliación, he tenido conocimiento de hostigamientos de los que ha sido víctima recientemente la organización Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad.

El día 19 de enero del 2008 la organización Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad, realizó un evento público en la memoria de Manuel Gustavo Chacón celebrado en el Parque de la Vida de la ciudad de Barrancabermeja, en el cual SweFOR les estaba acompañando. El evento contaba con la aprobación de las autoridades locales y la participación de varias organizaciones sociales y culturales de Barrancabermeja. Durante el concierto de cierre aparecieron cuatro soldados del Batallón Plan Energético y Vial No. 7 del Ejército Nacional, junto con tres hombres civiles armados. Uno de ellos llevaba un fusíl en la mano. Al pedirle a éste que se identificara y mostrara su permiso de posesión de armas, uno de los soldados respondió que era su guardaespaldas. En la misma ocasión Ludwing Francisco Gómez Alneida, residente en Barrancabermeja, integrante de Hijos e Hijas y miembro de la subdirectiva de la Unión Sindical Obrera de Barrancabermeja, fue señalado de manera hostíl por los soldados del Ejército Nacional.

Veo con mucha preocupación dicho comportamiento de los servidores públicos contra la legítima labor de la organización Hijos e Hijas. Así mismo me preocupa la presencia de hombres civiles armados sin permiso para portar armas en ese espacio público, lo cual significaría una infracción de las leyes colombianas. Por lo tanto insto que se lleven a cabo investigaciones prontas, exhaustivas e imparciales sobre los hechos aquí descritos y la relación entre los soldados del Batallón No.7 con los hombre civiles armados. Así mismo solicito garantías de vida para las personas integrantes de las organizaciones locales y en especial para Ludwing Alneida.

En vista de la situación crítica para las organizaciones de Paz y/o de Derechos Humanos enColombia, lo veo como necesario hacerle seguimiento a la situación. Me agrada saber que las instituciones colombianas tambíen reconozcan la gran importancia de esta materia.

Un saludo cordial por parte de

Kultur och "paras" i Barranca

Efter tre veckors medveten avskärmning från nyhetsflödet (nåja, Farcs frisläppande av två kvinnliga gisslan gick ju inte att missa) och från tankar på landets interna väpnade konflikt, kastades jag snabbt tillbaka i vardagen redan på fredagen då Per tog flyget över Atlanten. En av mina kollegor som skulle åka på medföljning blev akut magsjuk och därmed avskriven från uppdraget. Lotten att ersätta henne föll på mig eftersom jag känner till organisationen (Hij@s) relativt bra. De skulle resa till Barrancabermeja, en oljearbetarstad med 250 000 invånare och huvudort i det strategiskt och ekonomiskt viktiga område som kallas ”Magdalena medio”, för att genomföra ett antal workshops och evenemang till minne av Manuel Gustavo Chacón. Chacón var fackföreningsledare och poet som mördades av paramilitärer ("paras") för 20 år sedan. Hans söner är medlemmar av Hij@s.

Som vanligt var det grymt roligt att resa med Hij@s. För denna resa hade de samlat ett stort antal (tre fulla bussar) kreativa och konstnärliga människor till sin hjälp för att genomföra workshops och konserter. Med på bussarna var även ytterligare en medföljningsorganisation (IPO) eftersom Hij@s bedömt att riskerna med denna resa var höga med tanke på den stora paramilitära närvaron i Barranca.

Första dagen var vi i en fattig ”barrio” (bostadsområde) som för tio år sedan fick lida svårt när paramilitären i Barranca utmanade gerillan och tog kontrollen i stadsdel efter stadsdel. Den 16 maj 1998 gick de, med den reguljära arméns hjälp, in och förde bort 25 personer och mördade ytterligare 7 som vägrat följa med. De 25 återfanns aldrig.

Hij@s hade med sig fotoutställningar, sprayfärg, tröjtryckeri, musikinstrument med mera för att bjuda invånarna i stadsdelen på en kulturell och positiv dag med syftet att påminna om massakrerna, om den totala straffrihet som följt därpå och för att visa att kampen för rättvisa fortsätter. Vi fick veta att stadsdelen fortfarande är helt och hållet kontrollerad av paramilitär (alltså de där väpnade grupperna som president Uribe hävdar är avmobiliserade och inte längre existerar). Om man ser en eller två män glida förbi på en motorcykel och stirra lite intensivare än normalt, då kan man vara säker på att de är ”paras”. Det finns strikta regler för hur invånarna ska bete sig för att slippa besvär med paramilitärerna, till exempel får ingen alkohol och inga cigaretter säljas eller konsumeras i stadsdelen, flickor måste klä sig ”anständigt”, och självklart accepteras ingen form av social organisering eller politisk verksamhet som strider mot paramilitärernas värderingar eller intressen. Ett tydligt tecken på detta var att bara barn deltog i aktiviteterna, de vuxna höll sig på avstånd och väldigt få kom fram och tittade på fotoutställningen om offren för den statliga terrorn och paramilitären i Barranca.

På kvällen samma dag var stämningen annorlunda. Evenemanget till minne av Chacón genomfördes i en centralt belägen park och framåt tiotiden var det ordentligt med människor som tittade på fotoutställningarna och lyssnade på musiken från scenen. Strax innan den sista konserten dök det upp fyra soldater på konsertområdet tillsammans med tre civilklädda beväpnade män, en av dem med ett automatvapen. IPO försökte samtala med soldaterna medan vi höll oss nära och synliga, men valde att inte lägga oss i diskussionen. På frågan vilka de civila med vapen var fick vi höra att de var soldaternas ”livvakter”. Efter en stunds diskussion, utan att vi fick se de civilas ID eller någon ytterligare förklaring till varför de bar vapen, avlägsnade sig männen. Konserten kunde sätta igång och tillsammans med Hij@s bestämde vi att ingen fick lämna konsertområdet innan all ljudutrustning var nedmonterad och vi alla kunde förflytta oss i grupp till huset vi bodde i. Av de boende i Barranca fick vi veta att denna typ av agerande är vanligt för att skrämma invånarna och visa vem som bestämmer. Uppenbarligen fortsätter den reguljära armén i Colombia att tolerera och t o m samarbeta med illegala väpnade grupper när det tjänar dess egna syften, t ex det att försöka tysta organisationer och personer som kritiserar staten och den sittande regeringen.

Till allas lättnad slutade denna helg bra. På söndagens evenemang lämnades vi ifred och resan tillbaka till Bogotá gick smidigt. Hij@s är övertygade om att utan vår närvaro hade soldaterna fört med sig någon från platsen, med vilken ursäkt som helst. Vad de civilklädda beväpnade hade kunnat ta sig till vet ingen. Det känns såklart bra att veta att vår närvaro gjorde en reell skillnad. Nu skriver vi brev och försöker boka möten med myndigheter på nationell och lokal nivå för att övertala dem att agera.

Ni som vill hjälpa oss att reagera mot övergreppen mot MR-försvarare i Colombia bör snarast gå med i KrF:s aktionsnätverk. Skicka ett mail till elisabeth.lundgren@krf.se för mer info. Jag kommer troligen även att lägga ut det brev som privatpersoner kan skicka till civila och militära myndigheter i Colombia här på bloggen.

Long time no see

Nästan en månad sedan jag skrev på bloggen och självklart har det hänt alldeles för mycket för att jag ska kunna beskriva allt utan att trötta ut er alldeles. Så det får bli någon slags resumé. Håll till godo.

Efter att ha ofirat jul på hästryggen i Villa de Leyva jobbade jag ensam på kontoret under mellandagarna. I ärlighetens namn var det lite svårt att koncentrera sig på arbetet, tankarna flög väldigt gärna iväg till den stundande semestern och min pojkvän Pers besök. Den lediga tiden ägande jag hur som helst åt att studera dykteori och öva på ”buddy breathing” med mera i en bassäng, för att vara klar för uppdyk när vi anlände till karibiska kusten.

Den 30:e landade Per på El Dorado-flygplatsen och det var en minst sagt konstig känsla att ses igen efter dryga två månader. Skype med webbkamera är bra men säger inte alls hela sanningen. Trots lite höjdhuvudvärk och jetlag hos Per firade vi in det nya året ordentligt med smarrig middag och sedan fest hos en svensk journalist som bor i Bogotás Gamla stan – La Candelaria. Och innan vi visste ordet av satt Per och jag i en pool på taket och tittade ut över stadens alla ljus och ett och annat fyrverkeri. Det är fyrverkeriförbud sedan några år tillbaka på grund av de många bränder och personskador som blev resultatet av bogotanernas häftiga nyårsfirande, men från taket såg man till de angränsande kommunerna där inget förbud råder och såklart även de raket som trotsiga bogotabor ändå sköt iväg.

Dagen efter flög vi till kusten, vår semesters huvudmål. Under dryga två veckor hann vi med nationalparken Tayrona, känd för sina vackra stränder där den tropiska skogen når ända ner till vattnet; uppdyk för Open Water för min del utanför Taganga, en blåsig och rätt sjabbig liten fiskeby som invaderats av utländska och colombianska budgetturister; Cartagena, Colombias koloniala stolthet där vi strosade runt, njöt av vacker arkitektur och en och annan kall öl i skuggan; mer dykning vid Islas del Rosario; och San Gil, halvvägs tillbaka till Bogotá. Där var vi nere i en riktigt häftig, vattenfylld grotta, vi forsrände i tvåmannabåt, vi tog en ridtur och gjorde en enormt varm vandring genom ett väldigt vackert och kuperat landskap. Med andra ord en skön, avslappnad semester för två hyfsat aktivitetsberoende personer som vi.

Ja, det var semestern i korthet. Per åkte hem den 18 och samma eftermiddag åkte jag på en något improviserad medföljning. Mer om det i nästa inlägg.

Karibien!

Sol, sand, bad, osregn, djungel, valkyld ol, friterad fisk, branna, turister, varme, Reaggeton, vallenato, inkvisitionshistoria, komprimerad luft, koraller, fargglada fiskar, lite fler turister, musikfestival, lata dagar utan krav och med mycket njutning. Bilder och nagot mer utforlig rapport kommer senare.