Bogotá dag 1

Jaha, då var jag här då. I Colombia, som jag har pratat och tjatat om i en halv evighet. Det känns väldigt naturligt och ganska osannolikt på samma gång. Jag sitter och skriver i mitt lilla rum med utsikt mot pation och bergen i horisonten, fåglar vars namn jag inte har en aning om sjunger morgonsång och barnen på skolan ett stenkast bort gör sitt bästa för att dränka densamma med sina skrik. Vi (KrF:s fredsobservatörer i Bogotá) bor i ett riktigt trevligt hus i östra delarna av staden, de som närmar sig bergen. Norr om oss ligger det historiska centrumet och de rikaste delarna av Bogotá och söderut breder fattigkvarteren ut sig där internflyktingarna lever ett obeskrivligt hårt liv. Där finns samtliga väpnade aktörer närvarande och rekryterar lätt unga flickor och pojkar utan mycket framtidstro till sina led. Men det är lätt att glömma när man befinner sig i Barrio La Soledad, där jag bor. Att Colombia är ett land med en inre väpnad konflikt är överhuvudtaget väldigt svårt att förstå om man rör sig i de här delarna av huvudstaden. Troligtvis kommer dagens möte med en av de organisationer vi medföljer göra konflikten mycket mer konkret för oss. De är anhöriga till försvunna personer - makar, pappor, mammor, syskon och barn som inte vet om deras anhöriga lever eller ej.

Gårdagen ägnade vi åt att skaffa oss colombianska ID-kort, cédulas de identidad. Det är en lång och omständig process, de av er som varit i Latinamerika vet hur förtjusta myndigheter är i att slussa en mellan olika köer - till den för information, till den där du redögör för ditt ärende, till den där du betalar för tjänsten i fråga, tillbaka till föregående unt so weiter. Men de var snälla mot oss på D.A.S (colombianska säkerhetspolisen) i alla fall, något de inte är kända för i andra sammanhang. Faktum är att våra kollegor här belv ditkallade på förhör för ett par veckor sedan, bara en av flera extraordinära händelser den senste tiden som man kan tyda som en hårdnande attityd mot utländska organisationer verksamma i Colombia. Hur som helst, på torsdag bör jag ha mitt ID-kort och då gäller det att plugga in numret utantill.

Just nu känner jag mig lugn och glad. De närmaste tre veckorna kommer mest att handla om att sätta sig in i arbetet och kontexten. Nästa vecka åker vi allihop (jag, Astrid och Emma som rekryterades samtidigt som jag) till KrF:s kontor Chocó, där Emma och Astrid ska jobba sin första period. Jag åker sedan tillbaka till Bogotá - min hemstad det kommande halvåret. Jag kan knappt vänta tills jag får åka på min första medföljning!

Dagens tråkiga nyhet från Colombia: hittills har 19 kandidater till lokalvalen på söndag mördats. Amerikanska staternas organisation (OEA) varnar för att valen i många regioner inte kommer att gå rätt till eftersom olika väpnade grupper utövar påtryckningar på såväl kandidater, väljare som valförättare.

En god nyhet i straffrihetens land: tre personer, varav en militär, dömdes till vardera 40 års fängelse för en massaker i byn Mapiripán 1997. Mer än 36 personer dödades och ett okänt antal kastades i floden.