Medföljning till sydväst

Den senaste tiden har jag mest skrivit om och kommenterat nationella nyheter här. Tänkte att det kunde vara dags att uppfylla ett annat syfte med bloggen, att beskriva en fredsobervatörs arbete.

Igår kom jag och Irma hem från en fem dagar lång medföljning till provinserna Valle, Cauca och Nariño i sydvästra Colombia. Vi medföljde en organisation som heter Avre och jobbar med psykosocialt stöd till offer för det politiska våldet i landet. De har nyligen mottagit hot från en, troligen, nyparamilitär grupp vid namn Nueva Generación och motivet till resan var att diskutera hotet och den regionala konfliktkontexten med ett antal olika aktörer, däribland FN, Röda Korset, lokala organisationer som har fått samma hot, OAS (de amerikanska staternas organisation) med flera. Detta för att analysera läget och se hur Avre ska kunna fortsätta sitt arbete i regionen på ett så säkert sätt som möjligt.

På grund av syftet med resan var upplägget helt och hållet fokuserat på möten, möten, möten, vilket blir ganska segt när man inte kan delta utan bara lyssnar. Men det var väldigt intressant att höra de olika organisationernas analyser av kontexten, av hoten och av den grupp som skrivit under hoten. Analyserna var väldigt skiftande, från OAS:s som i princip helt avskriver att Nueva Generación skulle ha en politisk vision som innebär att bekämpa gerillan (och därmed, enligt colombiansk högerlogik, även organisationer i det civila samhället), till en man på Nariños provinsstyre som var ganska säker på att gruppen har både militär kapacitet och en politisk drivkraft. Det alla var överens om är att situationen är mycket svår i provinsen och att den ser ut att förvärras i framtiden. Antalet tvångsförflyttade bara ökar, liksom striderna mellan statliga styrkor, gerillor och andra illegala väpnade grupper. Kokaodlingarna tenderar att komma tillbaka efter besprutning och manuell utrotning, eftersom det strukturella fattigdomsproblemet inte åtgärdas. Det är ju inte svårt att förstå en fattig bonde med hungrande barn som odlar koka och får betalt för skörden när alternativet är att odla grödor som ingen efterfrågar. Besprutningarna är dessutom urskillningslösa och förstör även legala grödor och vattendrag, vilket än mer försvårar böndernas försörjning. En liknande utveckling väntas i Valle och Cauca.

Vår roll var som alltid att vara närvarande och vi flög med Avre från Bogotá till Cali, Valle, och åkte vidare därifrån med bil till Popayán, Cauca. På grund av säkerhetsläget valde Avre att istället för att fortsätta landvägen som det var tänkt från början, att flyga tillbaka till Bogotá från Popayán och dagen efter flyga till Pasto, Nariño, där vi stannade i två och en halv dag. Trots det höga tempot var det en ganska bekväm medföljning. Vi bodde på trevliga hotell och åkte taxi kors och tvärs i städerna. Inte särskilt miljövänligt alltså!

Medan vi var på resa hade Teresia och Astrid häcken full i Bogotá, delvis med anledning av hoten mot arrangörer och deltagare i demonstrationen 6 mars (se föregående inlägg). Diana Gómez som vi medföljer genom organisationen Hijos e Hijas fanns med på Aguilas Negras lista och hon har även fått skumma telefonsamtal. Därför blev det medföljning av henne på möten och presskonferenser i Bogotá, samtidigt som vi även medföljde en annan organisation på en stor konferens om tvångsförflyttningar. Nästa vecka aktiverar vi aktionsnätverket för att uppmärksamma hoten mot Diana.

Intensiteten i vårt arbete skiftar verkligen mycket. Ett par veckor i början av februari höll jag på att krypa ur skinnet av otålighet och frustration eftersom vi inte hade några medföljningar. Det får en att känna sig ganska meningslös att sitta på ett fint kontor och veta att det samtidigt pågår en massa otrevliga saker ute i "verkligheten". Ibland tycker jag att vår arbetsmetod känns som en tvångströja. Vi medföljer enbart organisationer som vi har avtal med och kan inte åka ut i fält utan dem. Dock finns det ett antal andra tillfällen och situationer där vi skulle kunna göra nytta genom vår närvaro men inte får, vilket såklart är frustrerande. Vad göra? Jag ligger på centralkontoret om att flexibilisera vår metod, suckar när de inte fattar och går och tar en kaffe på Juan Valdés.

Jag saknar ord...

Tva personer har dodats av kinesisk polis i Tibets huvudstad. Ett par dagar tidigare dodades fyra folkliga ledare i Colombia, med all sannolikhet av Aguilas Negras. Jag gissar att den forra nyheten har natt Sverige medan den senare inte har gjort det.

Igar hade det gatt exakt en vecka sedan den stora demonstrationen mot paramilitarens och statens overgrepp pa det colombianska folket. Uppslutningen blev storre an vantat och nu kommer vedergallningen fran forovarna eller dem som sympatiserar med dessa. Movice, Movimiento de Victimas de Crimenes de Estado, som var huvudarrangor av demonstrationen, har anmalt hot mot 31 ledare for sociala/mr-organisationer och mord pa fyra av dem som ledde demonstrationerna i sina respektive regioner. Hotet har skickats till personernas e-post och avsandaren ar den vapnade gruppen Aguilas Negras, en av de grupper som har fotts i sparen av den misslyckade fredsprocessen med paramilitarernas paraplyorganisation, AUC.

Movice haller presidentens radgivare Jose Abdulio Gaviria ansvarig for morden och hoten eftersom han vid ett flertal tillfallen innan demonstrationen havdade att FARC stod bakom uppropet och att de deltagande organisationerna ar gerillakollaboratorer. En diskurs som regeringen med sin tystnad har accepterat och troligen i stor utstrackning haller med om.

Aterkommer med mer info och svenska bokstaver nar jag ar tillbaka i Bogotá (ar nu pa medfoljning i Nariño).

Presidentkramar, förräderi och manifestation för fred

Fem dagar sedan det senaste inlägget och jag är stekt. Det har hänt så mycket på så många nivåer i Colombia att jag omöjligt kan ge en rättvisande eller heltäckande bild av ens de allra viktigaste händelserna.

Jag vill dock börja med att kommentera toppmötet i Dominikanska Republiken med anledning av den diplomatiska krisen mellan Colombia, Ecuador och Venezuela (och av någon märklig anledning Nicaragua) sedan förra lördagen. Idag liksom de senaste sju dagarna pryder presidenterna Chavez och Uribe tidningarnas förstasidor. Men idag, till skillnad från de senaste sju dagarna, med leenden på läpparna. Med ett sex timmar långt möte ”löstes” krisen och presidenterna startade kramkalas. I El Tiempo hävdas det att Argentinas president Kristina Kirchner låg bakom förlösandet av de låste positionerna med ett skämt om hur män brukar anklaga kvinnor för att vara hysteriska. När det gäller hanteringen av denna kris är det väl det mildaste adjektiv man kan beskriva Uribe och Chavez med. Kul skämt, men sorgligt att latinamerikansk politik är så futtig i sitt innehåll att ett gäng bombastiska och egotrippade gubbar med total avsaknad av självinsikt leder sina länder in i en djup mellanstatlig kris under loppet av några få dagar för att sedan plötsligt och utan vidare förklaringar bli sams. Det är så uppenbart att allt är ett spel för gallerierna, ett desperat grepp för att blidka det internationella samfundet, och att de egentliga problemen är långt ifrån lösta. Suck.

Någon som läser SvD? Då kan jag tala om att Farc-demonstrationen var för en månad sedan, inte i måndags. Faktakoll, please! Och DN:s katastrofjournalistik som lätt kan få svenska läsare att kriget är nära i norra Sydamerika ger jag heller inte mycket för. Hur som helst. I torsdags den 6 mars var det dags för manifestation på gator och torg igen. Denna gång i solidaritet med våldets offer och mot paramilitär och statlig terror. Uppslutningen var över förväntan, vilket ändå innebar långt under rekorddemonstrationerna mot Farc för en månad sedan. Vi medföljde Hijos som av naturliga skäl fokuserade mycket på en av Colombias mest makabra skandaler – då över 3000 medlemmar i vänsterkoalitionen Unión Patriótica mördades under 80- och 90-talen – och de liksom många andra bar på plakat med foton av sin mördade eller försvunna anhöriga. Slagord som ”Levanta la mano el que tiene un president paramilitar –yo, yo!” (Ni som har en president som är paramilitär, räck upp handen!) blandades i det långa protesttåget med tysta symbolmanifestationer och fredsbudskap. Colombia är det mest politiskt polariserade land jag vet men dessa två manifestationer – 4 feb och 6 mar – visar ändå att folk här vill ha fred, frisläppande av Farc:s fångar, en politisk och inte militär lösning på konflikten och en uppgörelse den våldspraktik som staten historiskt har stått för i landet. Om ändå Uribe kunde ta och lyssna lite på sitt folk…gärna hela folket och inte bara eliten.

Och så har Farc lidit ännu ett nederlag. Denna gång genom interna slitningar och press från statens styrkor. Igår dök en gerillasoldat upp på en armébas med ett vidrigt men säkerligen väl mottaget paket innehållande en hand. Handen hade suttit på alias Ivan Ríos, den andra i Farc:s högsta ledning som har dödats på en vecka. Ríos dog dock inte i en direkt attack från den reguljära armén som Raúl Reyes, utan mördades av sina egna soldater, som i ren desperation och med siktet inställt på de 5000 miljoner pesos som Ríos var värd, beslöt att göra sig kvitt sitt befäl. Den reguljära armén hade slagit en cirkel runt Farc-kompaniet sedan flera veckor tillbaka, de hade ingen mat och när de nåddes av nyheten om Reyes död blev situationen panikartad. Enda sättet att ta sig ur den var att förråda och döda det högsta befälet och överlämna sig till armén, enligt de tre gerillasoldater som överlämnade den avhuggna handen som bevis för att Ríos verkligen var död. Inga kommentarer.

From bad to worse

I lördags slog sig president Uribe och hans kära kamouflageklädda vänner för bröstet och visade glada miner över Raul Reyes död – idag måndag kan man misstänka att minerna förbytts på grund av den djupnande politiska krisen som attacken mot ett Farc-läger på ecuadorianskt territorium har utlöst. Venezuelas president Chavez krigshetsar som aldrig förr: 5000 soldater ha skickats till gränsen med Colombia och flygvapnet står redo. Förolämpningarna och hoten haglar över Uribe från Farcs allierade Chavez som beskriver Raul Reyes som en ”konsekvent revolutionär”. Ecuador har brutit de diplomatiska relationerna med Colombia och har även skickat truppförstärkningar till gränsen. I Colombia däremot är förståelsen för regeringens agerande stor, samtliga partier i kongressen ställer sig bakom presidenten, en uppvisning i aldrig tidigare skådad samsyn i den församlingen. De stora medierna visar sig även de förvånade över Ecuadors och framför allt Venezuelas reaktioner vilka de uppfattar som överdrivna och orättfärdiga.

Men inte särskilt många utomstående står på Colombias sida i den här krisen och från såväl den egna kontinentens länder som från Europa och USA hörs oroade uttalanden som ber om sans och om en ursäkt från Uribe till hans kollega Correa. I stället för en ursäkt kommer dock anklagelser från Colombias håll om att Ecuador och Venezuela stödjer Farc och genom detta hotar den nationella säkerheten.

Vapenskrammel och hårdnande positioner till trots, få tror nog på ett regelrätt krig somen följd av dessa händelser. Vad som dock är helt säkert är att den här krisen hotar stabiliteten på hela den sydamerikanska kontinenten och att de kidnappades framtid ser allt dystrare ut.

Början på slutet?

Farcs andreman, alias Raul Reyes, har dödats av colombiansk polis och militär i en gemensam insats som gick över gränsen till Ecuador. Regeringen firar medan många colombianer oroligt frågar sig vad som nu ska ske. I den enda rikstäckande tidningen El Tiempo, ägd av försvarsministerns släkt, är den rådande linjen att detta är nådastöten mot en av världens starkaste gerillor och att den mer förhandlingsinriktade delen av rörelsens ledning nu ska få övertaget över den krigssugna. Utan tvekan är det ett hårt slag mot den alltmer politiskt förvirrade rebellrörelsen, Reyes var Farcs internationella röst och har suttit i möte med högt uppsatta politiker runt om i världen. Han var dessutom Farcs högsta höns Manuel Marulandas, alias Tirofijo, gode vän och svärson. På senare tid har de statliga styrkorna lyckats komma åt ett antal nyckelpersoner inom gerillan och deserteringarna från de revolutionära (?) leden har varit utan motstycke i historien. Slutsats Uribe: kriget är på väg att vinnas och det tack vare den politik som fokuserat stenhårt på en militär lösning.

En uppfattning som dock är mer utbredd här är den motsatta. Den enda lösningen är förhandlingar och Farc är inte uträknade så länge de strukturella politiska, sociala och ekonomiska problemen kvarstår. Den senaste tidens unilaterala frigivningar av ett antal kidnappade politiker är ett led i en offensiv för att tvätta bort den för Farc så förödande bilden av rörelsen som ”narcoterroristas” (knarkterrorister) som har fått stor spridning i Europa och USA. Förra veckan hävdade flera analytiker att Farc må ha lidit flera militära nederlag den senaste tiden men att detta inte innebär att gerillan är nära ett sammanbrott. Den har istället dragit sig undan i berg och djungler dit de statliga styrkorna inte når för att bida sin tid och återgå till sina politiska rötter, vilket i längden skulle stärka rörelsen. En av de nyligen släppta ur gisslan hävdar dessutom, säkert till president Uribes förtret, att gerillan rör sig fritt i stora delar av Colombia och även på andra sidan gränserna till Venezuela och Ecuador. Pengar saknas inte heller så det finns inte mycket som säger att de skulle krypa till förhandlingsbordet nu, trots detta nya nederlag. En vän till mig som skriver för en oberoende nättidning är övertygad om att Farc kommer att hämnas Reyes antingen genom att försöka komma åt någon i regeringen eller genom att anfalla en armébataljon. Exakt vad som kommer att ske kan vi bara spekulera i men att våld föder mer våld är ju en historiskt bevisad tes.