Lätt förvirring och god mat

Lördag morgon i Bogotá. Vår barrio (stadsdel) är lika lugn som vanligt, eller snarare lugnare tack vare att skolbarnen är lediga. Har ont i halsen och irriterade ögon, misstänker att luftföroreningarna har ett finger med i spelet. Möjligen har det faktum att jag på festen igår tvingades höja rösten över musiken för att berätta vad jag gör i Colombia, ungefär femtioelva gånger, också en viss skuld i sammanhanget. Vi var hemma hos en kompis till vår samordnares colombianske pojkvän, bara tio kvarter hemifrån. Det var väldigt kul att komma ut ur den lilla sverigebubbla som vi har levt i sedan vi kom hit. Vi bor enbart svenskar i huset och fram tills igår har vi bara umgåtts med svenskar, bland annat var vi på mottagning på svenska ambassaden i torsdags. Jag kan inte påstå att mitt behov av sill och lax har hunnit bli akut ännu, men det var gott och ambassadörskan var mycket trevlig. Mottagningen var för unga svenskar i Colombia (en del 50-taggare definierar tydligen sig själva som unga att döma av gästerna). Svenskkolonin här är ganska blandad, en hel del jobbar för svenska enskilda organisationer såklart men det finns även en del utbytesstudenter, FN-anställda, företagsanställda och annat löst folk. Hur som helst, mottagningen och resten av veckans aktiviteter har bidragit till den lite märkliga känslan av att befinna mig i Colombia rent fysiskt samtidigt som jag mentalt inte riktigt har lämnat Sverige.

Förvirringen är med andra ord ganska stor i mitt stackars huvud. Lyckligtvis (för mig) kommer jag på grund av det decimerade arbetslaget, som nu består av mig, Lotten och Teresia här i Bogotá, att få åka på min första medföljning redan nästa vecka. Lotten och jag åker med en anhörigorganisation till Cali, Colombias tredje största stad, för att eskortera dem på ett antal möten med anhöriga och seminarier om försvinnanden som brottsrubricering för myndighetsanställda i Valle-departementet. Vi reser med flyg till Cali och landvägen till Popayán i granndepartementet Cauca. Det ska bli superkul att få ta tag i jobbet rent praktiskt och äntligen gå in rollen som fredsobservatör. I fredags började jag skriva på en BaP (bedömning av petition) som man alltid gör innan en medföljning. Det är en analys av själva uppdraget och självklart handlar det mycket om organisationens skyddsbehov för just denna aktivitet och vilka risker som den innebär för oss och för dem. I detta fall handlar det framför allt om huruvida vägen mellan Cali och Popayán är säker att åka på eller ej. Både Cali och Popayán är relativt säkra städer för denna typ av aktivitet. Cali har dock världens högsta mordfrekvens, på grund av den stora organiserade kriminaliteten.

Astrid i vår arbetsuniform (SWEFOR är det engelska namnet på organisationen)

Jag har förstått att arbetsperioden här i Bogotá kommer att innebära en hel del resande till andra departement (kan man kanske översätta till län). Jag har även märkt att man kan leva väldigt gott här. Det finns ett överflöd av bra (för oss relativt billiga) restauranger med mat från världens alla hörn, många trevliga barer och bra dansställen, ett stort kulturellt utbud och bra chanser till ett rikt socialt liv. Dessutom finns det många ställen i omgivningarna dit man kan ta sig över dagen/helgen för lite friskt luft och schyssta naturupplevelser. Klimatet är ok, nu är det vad man här kallar vinter (egentligen den regniga perioden), vilket innebär mestadels sol, en skur per dag och temperaturer mellan 15 och 20 grader. Solen är stark såhär på 2600 m så jag kommer att få en väldigt snygg bondbränna, eller snarare stadsbränna.

Frukt och grönsaker för 40 kr

Skyfall i Bogotá

Idag är det lokal- och regionalval här i Colombia. Det innebär bland annat att alkoholförsälning är förbjuden (ley seca) from fredag kl 18 till idag kl 16 när vallokalerna stänger. Det är på lokalnivå som den allra värsta korruptionen finns och i många departement är den lokala makten totalt infiltrerad av paramilitär eller gerilla. Dagens val är enligt Colombias största tidning El Tiempo ett eldsprov för den lokala makten. Av den förra valperiodens borgmästare, kommunalråd och departementsråd sitter 23 redan i fängelse och flera utreds för kopplingar till paras (paramilitärer) och allvarlig korruption.

Bogotá dag 1

Jaha, då var jag här då. I Colombia, som jag har pratat och tjatat om i en halv evighet. Det känns väldigt naturligt och ganska osannolikt på samma gång. Jag sitter och skriver i mitt lilla rum med utsikt mot pation och bergen i horisonten, fåglar vars namn jag inte har en aning om sjunger morgonsång och barnen på skolan ett stenkast bort gör sitt bästa för att dränka densamma med sina skrik. Vi (KrF:s fredsobservatörer i Bogotá) bor i ett riktigt trevligt hus i östra delarna av staden, de som närmar sig bergen. Norr om oss ligger det historiska centrumet och de rikaste delarna av Bogotá och söderut breder fattigkvarteren ut sig där internflyktingarna lever ett obeskrivligt hårt liv. Där finns samtliga väpnade aktörer närvarande och rekryterar lätt unga flickor och pojkar utan mycket framtidstro till sina led. Men det är lätt att glömma när man befinner sig i Barrio La Soledad, där jag bor. Att Colombia är ett land med en inre väpnad konflikt är överhuvudtaget väldigt svårt att förstå om man rör sig i de här delarna av huvudstaden. Troligtvis kommer dagens möte med en av de organisationer vi medföljer göra konflikten mycket mer konkret för oss. De är anhöriga till försvunna personer - makar, pappor, mammor, syskon och barn som inte vet om deras anhöriga lever eller ej.

Gårdagen ägnade vi åt att skaffa oss colombianska ID-kort, cédulas de identidad. Det är en lång och omständig process, de av er som varit i Latinamerika vet hur förtjusta myndigheter är i att slussa en mellan olika köer - till den för information, till den där du redögör för ditt ärende, till den där du betalar för tjänsten i fråga, tillbaka till föregående unt so weiter. Men de var snälla mot oss på D.A.S (colombianska säkerhetspolisen) i alla fall, något de inte är kända för i andra sammanhang. Faktum är att våra kollegor här belv ditkallade på förhör för ett par veckor sedan, bara en av flera extraordinära händelser den senste tiden som man kan tyda som en hårdnande attityd mot utländska organisationer verksamma i Colombia. Hur som helst, på torsdag bör jag ha mitt ID-kort och då gäller det att plugga in numret utantill.

Just nu känner jag mig lugn och glad. De närmaste tre veckorna kommer mest att handla om att sätta sig in i arbetet och kontexten. Nästa vecka åker vi allihop (jag, Astrid och Emma som rekryterades samtidigt som jag) till KrF:s kontor Chocó, där Emma och Astrid ska jobba sin första period. Jag åker sedan tillbaka till Bogotá - min hemstad det kommande halvåret. Jag kan knappt vänta tills jag får åka på min första medföljning!

Dagens tråkiga nyhet från Colombia: hittills har 19 kandidater till lokalvalen på söndag mördats. Amerikanska staternas organisation (OEA) varnar för att valen i många regioner inte kommer att gå rätt till eftersom olika väpnade grupper utövar påtryckningar på såväl kandidater, väljare som valförättare.

En god nyhet i straffrihetens land: tre personer, varav en militär, dömdes till vardera 40 års fängelse för en massaker i byn Mapiripán 1997. Mer än 36 personer dödades och ett okänt antal kastades i floden.