Medföljning till sydväst

Den senaste tiden har jag mest skrivit om och kommenterat nationella nyheter här. Tänkte att det kunde vara dags att uppfylla ett annat syfte med bloggen, att beskriva en fredsobervatörs arbete.

Igår kom jag och Irma hem från en fem dagar lång medföljning till provinserna Valle, Cauca och Nariño i sydvästra Colombia. Vi medföljde en organisation som heter Avre och jobbar med psykosocialt stöd till offer för det politiska våldet i landet. De har nyligen mottagit hot från en, troligen, nyparamilitär grupp vid namn Nueva Generación och motivet till resan var att diskutera hotet och den regionala konfliktkontexten med ett antal olika aktörer, däribland FN, Röda Korset, lokala organisationer som har fått samma hot, OAS (de amerikanska staternas organisation) med flera. Detta för att analysera läget och se hur Avre ska kunna fortsätta sitt arbete i regionen på ett så säkert sätt som möjligt.

På grund av syftet med resan var upplägget helt och hållet fokuserat på möten, möten, möten, vilket blir ganska segt när man inte kan delta utan bara lyssnar. Men det var väldigt intressant att höra de olika organisationernas analyser av kontexten, av hoten och av den grupp som skrivit under hoten. Analyserna var väldigt skiftande, från OAS:s som i princip helt avskriver att Nueva Generación skulle ha en politisk vision som innebär att bekämpa gerillan (och därmed, enligt colombiansk högerlogik, även organisationer i det civila samhället), till en man på Nariños provinsstyre som var ganska säker på att gruppen har både militär kapacitet och en politisk drivkraft. Det alla var överens om är att situationen är mycket svår i provinsen och att den ser ut att förvärras i framtiden. Antalet tvångsförflyttade bara ökar, liksom striderna mellan statliga styrkor, gerillor och andra illegala väpnade grupper. Kokaodlingarna tenderar att komma tillbaka efter besprutning och manuell utrotning, eftersom det strukturella fattigdomsproblemet inte åtgärdas. Det är ju inte svårt att förstå en fattig bonde med hungrande barn som odlar koka och får betalt för skörden när alternativet är att odla grödor som ingen efterfrågar. Besprutningarna är dessutom urskillningslösa och förstör även legala grödor och vattendrag, vilket än mer försvårar böndernas försörjning. En liknande utveckling väntas i Valle och Cauca.

Vår roll var som alltid att vara närvarande och vi flög med Avre från Bogotá till Cali, Valle, och åkte vidare därifrån med bil till Popayán, Cauca. På grund av säkerhetsläget valde Avre att istället för att fortsätta landvägen som det var tänkt från början, att flyga tillbaka till Bogotá från Popayán och dagen efter flyga till Pasto, Nariño, där vi stannade i två och en halv dag. Trots det höga tempot var det en ganska bekväm medföljning. Vi bodde på trevliga hotell och åkte taxi kors och tvärs i städerna. Inte särskilt miljövänligt alltså!

Medan vi var på resa hade Teresia och Astrid häcken full i Bogotá, delvis med anledning av hoten mot arrangörer och deltagare i demonstrationen 6 mars (se föregående inlägg). Diana Gómez som vi medföljer genom organisationen Hijos e Hijas fanns med på Aguilas Negras lista och hon har även fått skumma telefonsamtal. Därför blev det medföljning av henne på möten och presskonferenser i Bogotá, samtidigt som vi även medföljde en annan organisation på en stor konferens om tvångsförflyttningar. Nästa vecka aktiverar vi aktionsnätverket för att uppmärksamma hoten mot Diana.

Intensiteten i vårt arbete skiftar verkligen mycket. Ett par veckor i början av februari höll jag på att krypa ur skinnet av otålighet och frustration eftersom vi inte hade några medföljningar. Det får en att känna sig ganska meningslös att sitta på ett fint kontor och veta att det samtidigt pågår en massa otrevliga saker ute i "verkligheten". Ibland tycker jag att vår arbetsmetod känns som en tvångströja. Vi medföljer enbart organisationer som vi har avtal med och kan inte åka ut i fält utan dem. Dock finns det ett antal andra tillfällen och situationer där vi skulle kunna göra nytta genom vår närvaro men inte får, vilket såklart är frustrerande. Vad göra? Jag ligger på centralkontoret om att flexibilisera vår metod, suckar när de inte fattar och går och tar en kaffe på Juan Valdés.