Presidentkramar, förräderi och manifestation för fred

Fem dagar sedan det senaste inlägget och jag är stekt. Det har hänt så mycket på så många nivåer i Colombia att jag omöjligt kan ge en rättvisande eller heltäckande bild av ens de allra viktigaste händelserna.

Jag vill dock börja med att kommentera toppmötet i Dominikanska Republiken med anledning av den diplomatiska krisen mellan Colombia, Ecuador och Venezuela (och av någon märklig anledning Nicaragua) sedan förra lördagen. Idag liksom de senaste sju dagarna pryder presidenterna Chavez och Uribe tidningarnas förstasidor. Men idag, till skillnad från de senaste sju dagarna, med leenden på läpparna. Med ett sex timmar långt möte ”löstes” krisen och presidenterna startade kramkalas. I El Tiempo hävdas det att Argentinas president Kristina Kirchner låg bakom förlösandet av de låste positionerna med ett skämt om hur män brukar anklaga kvinnor för att vara hysteriska. När det gäller hanteringen av denna kris är det väl det mildaste adjektiv man kan beskriva Uribe och Chavez med. Kul skämt, men sorgligt att latinamerikansk politik är så futtig i sitt innehåll att ett gäng bombastiska och egotrippade gubbar med total avsaknad av självinsikt leder sina länder in i en djup mellanstatlig kris under loppet av några få dagar för att sedan plötsligt och utan vidare förklaringar bli sams. Det är så uppenbart att allt är ett spel för gallerierna, ett desperat grepp för att blidka det internationella samfundet, och att de egentliga problemen är långt ifrån lösta. Suck.

Någon som läser SvD? Då kan jag tala om att Farc-demonstrationen var för en månad sedan, inte i måndags. Faktakoll, please! Och DN:s katastrofjournalistik som lätt kan få svenska läsare att kriget är nära i norra Sydamerika ger jag heller inte mycket för. Hur som helst. I torsdags den 6 mars var det dags för manifestation på gator och torg igen. Denna gång i solidaritet med våldets offer och mot paramilitär och statlig terror. Uppslutningen var över förväntan, vilket ändå innebar långt under rekorddemonstrationerna mot Farc för en månad sedan. Vi medföljde Hijos som av naturliga skäl fokuserade mycket på en av Colombias mest makabra skandaler – då över 3000 medlemmar i vänsterkoalitionen Unión Patriótica mördades under 80- och 90-talen – och de liksom många andra bar på plakat med foton av sin mördade eller försvunna anhöriga. Slagord som ”Levanta la mano el que tiene un president paramilitar –yo, yo!” (Ni som har en president som är paramilitär, räck upp handen!) blandades i det långa protesttåget med tysta symbolmanifestationer och fredsbudskap. Colombia är det mest politiskt polariserade land jag vet men dessa två manifestationer – 4 feb och 6 mar – visar ändå att folk här vill ha fred, frisläppande av Farc:s fångar, en politisk och inte militär lösning på konflikten och en uppgörelse den våldspraktik som staten historiskt har stått för i landet. Om ändå Uribe kunde ta och lyssna lite på sitt folk…gärna hela folket och inte bara eliten.

Och så har Farc lidit ännu ett nederlag. Denna gång genom interna slitningar och press från statens styrkor. Igår dök en gerillasoldat upp på en armébas med ett vidrigt men säkerligen väl mottaget paket innehållande en hand. Handen hade suttit på alias Ivan Ríos, den andra i Farc:s högsta ledning som har dödats på en vecka. Ríos dog dock inte i en direkt attack från den reguljära armén som Raúl Reyes, utan mördades av sina egna soldater, som i ren desperation och med siktet inställt på de 5000 miljoner pesos som Ríos var värd, beslöt att göra sig kvitt sitt befäl. Den reguljära armén hade slagit en cirkel runt Farc-kompaniet sedan flera veckor tillbaka, de hade ingen mat och när de nåddes av nyheten om Reyes död blev situationen panikartad. Enda sättet att ta sig ur den var att förråda och döda det högsta befälet och överlämna sig till armén, enligt de tre gerillasoldater som överlämnade den avhuggna handen som bevis för att Ríos verkligen var död. Inga kommentarer.