Blöt ridtur i Villa de Leyva

Min kollega Marie och jag valde att ofira jul en bit norr om Bogotá, närmare bestämt i Villa de Leyva, en pittoresk liten stad i kolonial byggnadsstil. Återigen njöt jag av lugn, frisk luft och naturupplevelser. Det står helt klart att jag inte är någon storstadsmänniska…

För en svensk är colombianska jul- och nyårstraditioner upp och nervända. Julafton firar man mest för barnens skull och det är ganska vanligt att man går ut och festar på kvällen. Nyårsafton däremot firas hemmavid, med middag och familjeumgänge. Det är i princip omöjligt att hitta en restaurang eller bar som har öppet nyårsafton i Bogotá! Marie och jag gick ut och tog ett par ”vino caliente” (sydamerikansk glögg) och käkade middag, men vi lyckades tydligen missa byns stora fest några kvarter bort. Nåja, vi behövde ändå alla våra krafter för ridturen på juldagen som startade kl 10. Det blev en härlig om än tröttande dag till häst genom ett skiftande och väldigt vackert landskap. Vid 18-tiden var vi tillbaka i staden – dyngsura och med ömma rumpor. Vi blev överraskade av ett hällregn någon gång efter lunch som gjorde att vi fick vända tillbaka en bit för att söka skydd i ett hus längs vägen. Då var jag redan blöt in på bara skinnet så två shotar brännvin (som givetvis finns att köpa i princip var som helst för i princip ingenting – 35 kr för en halvliter) var livsavgörande vid tidpunkten. Vår guide Mauricio var en äkta ”caballista”, en colombiansk cowboy, som filosoferade på om stadsliv jämfört med lantliv och om hur hästar kan påverka människors känsloliv och mentala hälsa positivt. Jag höll såklart med!

Nu jobbar jag ett par dagar innan det är dags för den riktiga semestern. Per kommer den 30:e och den 1:a åker vi till karibiska kusten för att leva strandliv, dyka, dricka paraplydrinkar i solnedgången och bli löjligt bruna.

God fortsättning och gott nytt till er alla!

Helgkul

I helgen var Mattias, hans flickvän Alice, Emma och jag i Suesca som ligger ca en timme utanför Bogotá. Suesca är det äldsta och mest kända av Colombias klättringsområden och har totalt 300 leder. Klättring är en ganska ung sport i Colombia och fortfarande ganska okänd, men bara de senaste fem åren har intresset ökat enormt och nu är det inte bara landets bästa klättrare som kommer till Suesca utan även företagsgrupper och skolklasser som vill prova på. Det finns ett flertal leder som passar för nybörjare men mycket av klättringen är väldigt avancerad (från 7 och uppåt). För mig, Alice och Emma var det ypperligt att ha med oss Mattias, som några gånger fick klättra upp och sätta topprep för att vi skulle kunna klättra lederna.

Suesca är en sömnig liten by/stad som precis har vaknat upp ur sin dvala och börjat erbjuda de alltfler turisterna mer och mer service. De tiotal matställen som vänder sig till klättrare ligger i utkanten av staden, bara fem minuter från den första leden. Det råder en lugn och familjär stämning, många verkar känna varandra sedan tidigare. Jag njöt i fulla drag av lugnet, den friska luften och såklart av klättringen. Vi bodde på ett supermysigt vandrarhem tio minuters promenad utanför byn. Det var bara vi och två personer till där så lugnet rådde även där. Det var helt underbart att vakna till fågelkvitter (nåja, kanske mest galande tuppar) och avlägsna hundskall istället för trafikoljud. Till Suesca kommer jag definitivt att åka tillbaka.

Den lilla svartbeiga saken däruppe e jag.

Med döttrar och söner i Medellín

”No olvidamos, no callamos”. Vi glömmer inte, vi håller inte tyst – det var orden för dagen när organisationen Hij@s (döttrar och söner) för minne och mot straffrihet arrangerade ett hyllningsevenemang i Medellín på den internationella dagen för mänskliga rättigheter (10 december ifall inte alla redan visste det). Hyllningen tillägnades Francisco Gaviria, far till två medlemmar i Hij@s, som mördades denna dag för tjugo år sedan av enheter vid arméns fjärde division. Motivet till mordet var Franciscos engagemang i vänsterpartiet Unión Patriótica och hans öde delades till slut av över tretusen människor. På bara ca fem år lyckades paramilitär, statliga styrkor och knarkbaroner i en ohelig allians att utplåna partiet genom att helt enkelt avrätta nästan samtliga ledare och aktiva medlemmar. Fortfarande har ingen dömts för dessa brott trots att den interamerikanska domstolen har fastställt den colombianska statens ansvar.

Några av medlemmarna i Hij@s

Många av de mördade UP-medlemmarna var unga människor med små barn. Idag är de barnen vuxna och har bildat en organisation som arbetar för rätten till sanning och rättvisa, samt för återupprättandet av minnet av sina mördade föräldrar. De är inte på långa vägar den enda organisationen med detta syfte men de skiljer sig något från resten av offerrörelsen här genom viljan att uppmärksamma denna nationella och mänskliga tragedi med kreativa och positiva metoder. Evenemanget i Medellín var inget undantag. Genom en skön blandning av poesi, musik, graffiti, pantomim, fotogallerier och, såklart, känslomättade tal förmedlade en historia som många försökt tysta ner och glömma bort. Och tyvärr är det en historia som upprepar sig. Även Hij@s har fått ta emot hot efter att de publicerat en lista på kandidater till årets kommunal- och regionalval med kopplingar till paramilitären. För att känna sig säkrare på resor och aktiviteter har de bett om internationell medföljning och förutom vi var även IPO (International Peace Observatory) med på resan till Medellín. För mig och min kollega Irma var det en enormt intressant och rolig resa. Vi bodde hemma hos släktingar till en kille som nyligen anslutit sig till organisationen. Det var första gången jag var hemma hos en colombiansk familj, jag skulle beskriva den som medelklass, och vi blev väldigt väl mottagna. Trots flera försök lyckades jag inte övertala mannen och hustrun i familjen att de inte behövde sova på madrasser på golvet medan vi sov i deras dubbelsäng. Colombianers gästfrihet är INTE en myt.

Furibundo - Hij@s eget band

Tröjutdelning vid ankomsten till Medellín

Tak på golvet

Att Colombia är ett farligt land har jag fått höra många gånger sedan jag accepterade detta uppdrag. Fast jag tror inte att de som varit vänliga nog att upplysa mig om den saken syftade på risken att få ett halltak i huvudet. Det hade jag fått om jag hade stått i hallen kl 02 i onsdags natt. Nu låg jag som tur var i min säng och vaknade av braket. Min första tanke var att någon försökte bryta sig in i huset och min andra var att gå upp och undersöka. Den tredje, något mer genomtänkt, var att ligga kvar i sängen en stund och bara lyssna. Efter en stunds noggrant lyssnande och total tystnad smög jag upp och ut i hallen på övervåningen. Därifrån kunde jag se att ytterdörren och fönstren mot gatan var intakta. Jag tittade dock inte neråt, på hallgolvet där halva innertaken låg i bitar. Det var först på morgonen som vi förstod anledningen till braket. Och det var nar vi städade upp som jag insåg hur tungt gipslagret var. Det hade inte varit ett dugg hälsosamt att stå under det när det föll. Så nu har vi bestämt oss för att flytta. Det fallna taket är bara en av anledningarna, det här huset har tydligen inte inneburit annat än problem sedan start. På måndag börjar projekt hus- och kontorsökning, jag och min kollega Marie är ansvariga.