Inte långt kvar nu

Tisdag på kontoret i Quibdó. Vi ska snart ha möte med vår samordnare Maria som är här på besök från Bogotá. Aktivitetsplanen ska följas upp och uppdateras.

I söndags kom vi hem från Buchadó som ligger längs Atrato-floden. Cocomacia hade kallat till en extraordinarie stämma för att behandla frågor rörande det ca 700 000 hektar stora territorium som de afrocolombianska samhällena här har kollektiv äganderätt till. Syftet med stämman var att diskutera de hot som territoriet står inför - ett antal lagförslag som kan försvaga den lag (nr 70) som ger dem rätt till marken, flera multinationella företag som vill åt resurser som guld och ädelträ samt en del interna slitningar inom organisationen. För oss från SweFOR var det en mycket intressant medföljning som gav oss värdefull information om Cocomacias arbete och struktur. Och så är det alltid kul att komma ut i byarna här, umgås och prata med människor och se hur de lever. Jag kan inte påstå att jag gillar allt med kulturen här, en del inslag förefaller nästan morbida och väldigt överdrivna. Men människor är jättetrevliga och öppna och vi tas emot med öppna armar i byarna.

Idag är det bara 13 dagar kvar tills jag går på planet till Arlanda! Det ska bli helt underbart med en månads semester och att få träffa vänner, familj och pojkvän efter nio månaders frånvaro.

Zonmöte i Puerto Medellín

Men jag börjar med något annat, ett möte av helt annan kaliber och viktighetsgrad, i alla fall för de styrande på lokal och nationell nivå. Jag skrev i förra inlägget att presidenten själv skulle komma på besök till Quibdó inom en vecka. Det var tre veckor sedan och än har vi inte sett av honom. Ingen här verkar veta när han tänker dycka upp och hans schema hålls hemligt för allmänheten eftersom han lever under ständigt dödshot. Så vi fortsätter att vänta och organisationerna här att fila på ett tredje öppet brev till presidenten där de påpekar den erbarmliga livssituation som stora delar av befolkningen har här – brist på det mesta utom våld och åtråvärda naturresurser.

I söndags kom jag hem från mötet i rubriken. Ett av Cocomacias zonmöten där organisationen samlar in information om situationen och utbildar människorna i byarna om MR, den politiska konjunkturen och konfliktens utveckling. Mötena är också ett sätt att stärka byarnas organisering och på så sätt göra dem mer motståndskraftiga gentemot aktörer (beväpnade och utan vapen) som utövar påtryckningar på dem för att komma åt marken som de afrocolombianska byarna genom sin centralorganisation Cocomacia har laglig rätt till. Mötet hölls i Puerto Medellín i zon 6 och ett sextiotal personer från angränsande byar deltog.

I båten med Cocomacia

Vi reste med Cocomacia från Quibdó på torsdagen i en ”lancha”, en långsmal träbåt med utombordare, lastad till bredden med mat och människor. Tre timmar efter utsatt tid kom vi iväg och ut på den mäktiga Atrato-floden, Chocós motorväg och världens vattenrikaste flod i relation till sin utsträckning. Fem militära flodspärrar och sex timmar senare var vi framme i Puerto Medellín. Byn har ca 140 invånare som alla bor i nästan identiska, omålade trähus på pålar. Den enda konstruktionen i betong är skolan som har tre salar. I en av dem stod fyra sprillans nya datorer med plattskärm och allt, en hyfsat oväntad syn i en by som i övrigt ser ut som något ifrån början av förra seklet. Barn med biaframage och trasiga kläder i en by utan el – vad i hela friden ska de med ett gäng datorer att göra? Vore det inte bättre att satsa på skolmatsal, gratis böcker och skrivdon till alla och whiteboardtavlor så att lärarinnan slipper få sin syn förstörd av kritdamm? Jag ser inte riktigt logiken i kommunens prioritetsordning…för det kan väl inte vara så illa att datorerna är ”show off” och ett sätt att låta påskina att byn och människors som bor där är i bättre skick än de är?

Det regnar i Puerto Medellín, mycket och ofta

Barn i en annan by i zon 6, Palo Blanco

La niña

Det närmar sig min andra helg i Quibdó, feststaden framför andra. Det är helt galet hur folk här partajar, staden håller på att falla samman men festen fortsätter. Just nu åker en orkester förbi i en chiva (så kallas de färggrant dekorerade bussarna här) på gatan nedanför.

Efter knappt två veckor här kan jag med ganska stor säkerhet säga att jag kommer att trivas. Det är en helt annan rytm här, värmen gör det svårt att stressa och har man väl vant sig vid den är det ganska så skönt att strosa omkring i flip flops och sommarkläder hela tiden. Jag har sovit över förväntan till salsarytmerna och projektet här har utvecklats en hel del sedan min utbildningstid i Sverige då jag varnades för perioder av sysslolöshet och påföljande depression. Det jag har sett hittills av arbetet tyder knappast på det. Någon som dock är duktigt frustrerande är den attityd som ibland finns gentemot oss i de lokala organisationer vi medföljer. Sedan jag kom hit har jag blivit kallad ”niña” (flicka) ett antal gånger av personer i dessa organisationer. Visst kan det vara svårt att bedöma människors ålder ibland men vid trettio års ålder känns ”niña” ganska främmande och det tyder dessutom på att alla här inte har fattat vad vårt jobb innebär. Ibland låter det som om de tror att vi är här på någon slags semester vilket ju känns hyfsat långt från verkligheten. Det är helt klart lättare att jobba med organisationerna i Bogotá som drivs av akademiker som utan problem förstår vår arbetsmetod, dess möjligheter och begränsningar. Här vill organisationerna framför allt ha finansiering av projekt vilket vi inte alls ägnar oss åt och då är det inte alla som förstår vad de ska ha oss till, tyvärr.

Ett annat problem är att människor här har en väldigt mycket högre tröskel för hot och våld. De har vant sig vid en ständig, relativ hög risknivå – de flesta väpnade aktörer, illegala och legala, finns i området och ingen av dem visar någon större respekt för civilbefolkningen. Framför allt inte när det är koka inblandad, de som vill försäkra sig om kontrollen över odlingar och smugglingskorridorer tar till vilka metoder som helst inklusive mord, försvinnanden och tortyr. Hot om våld, utpressning och påtryckningar från väpnade aktörer är vardagsmat för folk i byarna längs floderna här. Och kokan finns överallt. Sedan är det gruvdriften och ädelträet, lukrativa verksamheten som genererar strider mellan olika grupper där, som vanligt, civilbefolkningen är de som lider mest och tvingas fly sina hus och odlingar. Är det inte Farc så är det paramilitärerna eller till och med de statliga styrkorna som behandlar människorna här som pjäser i sitt blodiga schackspel om makten. Så visst finns behovet av internationell, preventiv närvaro och förvisso även av ekonomiska resurser eftersom staten i annan skepnad än den kamouflageklädda lyser med sin frånvaro. Nästa vecka kommer president Uribe hit, det ska bli intressant att se vilket mottagande han får.

Tillbaka i Quibdó

Ca ett halvår sedan jag var här första gången som nyanländ fredsobservatör. Då var syftet att se något av verksamheten här på plats innan jag skulle börja jobba på kontoret i Bogotá. Quibdó är nämligen inte något man lätt föreställer sig. Jag skrev också i den veckans inlägg här att det var som att komma till en annan värld. Man inser verkligen hur långt borta från de allra flesta colombianers verklighet Bogotá är med sin höga utbildningsnivå, hyfsat fungerande infrastruktur, välsorterade mataffärer och fiiina kvarter. Chocó som provins är en av, om inte den allra fattigaste i landet men huvudorten Quibdós centrala delar kan nog ändå sägas ligga på någon slags colombiansk normalnivå för halvsmå städer. Eller snarare strax under.

Nu är jag här för att stanna i minst ett halvår, om jag räknar bort en månads semester mitt i. Det känns kul att vara här, att lära sig en ny kontext och träffa nya människor. Ett tag innan jag skulle åka från Bogotá var jag ganska osugen. Jag hade ju precis lyckats arbeta upp bra, personliga kontakter med två av våra medföljda organisationer där och det är en massa på gång med dem nu. Kontrollfreak som jag är ville jag inte riktigt släppa taget om de processer jag var som mest inblandad i men jag hade ju inte direkt något annat val än att vänja mig vid tanken. Och det har jag gjort nu. Om än inte vid värmen och fukten här. Blir jag tvungen att lämna det luftkonditionerade kontoret under eftermiddagstimmarna tycker jag fortfarande lite synd om mig själv. Fast värst är nog ändå den ständigt höga ljudvolymen. Det funkar dagtid att stå ut med trafikljuden men torsdag till söndag är det salsa på högsta som dunkar igenom mina sovrumsväggar från två barer på vår gata. Öronproppar och hörselkåpor till trots kan jag urskilja vilken låt som spelas!

Näe, nu blev det lite väl gnälligt här känner jag. Jag tror faktiskt att detta kommer att bli en väldigt spännande och givande period i mitt colombialiv.

En söt filur som bor i mitt badrum

Och så kan jag inte låta bli att kommentera på lite av det senaste i Colombia. Dataexperter från Interpol har granskat delar av innehållet i de datorer som hittades i det Farcläger som bombades i början av året. Från början var det sagt att amerikanska (som i från USA) experter skulle undersöka dem vilket givetvis hade varit ett löjligt lätt mål för dem som inte vill erkänna att Chavez är djupt insyltad med Farc. USA är ju regeringens viktigaste allierade i kriget mot terrorismen. Nu blev det Interpol och enligt dem var datorerna helt orörda när de fick tillgång till dem. Och de fann vad många hade väntat sig: mailkonversationer och dokument som visar på Chavez stöd till Farc. Chavez är såklart redan på barrikaderna och kallar det hela för en stor "show" iscensatt av regeringen och höll på presskonferensen upp ett papper som skulle bevisa att högste chefen för Interpol är chilenare och åkte från landet under Allende-tiden, -71. "Jag anklagar ingen...jag bara upplyser om fakta", sa presidenten med oskönt insinuant ton. Jisses, vilken stolle.

Ännu en chans att göra en insats

http://www.fred.se/vapenexport/colombia/

Är adressen ni ska gå in på om ni vill påverka regeringen att inte sälja krigsmateriel till Colombia.

Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) gav tidigare i år klartecken till en försäljning av det militära radarsystemet Erieye, tillverkat av Saab, till Colombia. Om affären godkänns är det den första krigsmaterielaffären med Colombia på flera decennier. Enligt svenska regler bör vi inte sälja krigsmateriel till länder som är inblandade i en väpnad konflikt eller där det förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Ska man följa reglerna är Colombia ett jättedåligt val av affärspartner, i klass med Saudiarabien och Pakistan som vi sålde vapen till förra året och 2006.

Går affären igenom bidrar Sverige till att den colombianska staten kan fortsätta kränka mänskliga rättigheter inom ramen för det så kallade "kriget mot terrorismen". Enligt utrikesdepartementets rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Colombia under 2007 har utomrättsliga avrättningar begångna av militär och polis ökat under de sista åren och uppgår nu till hundratals fall per år.

Låter det sjukt? Följ länken och skriv under uppropet vettja!

Stadsliv

Sirener, hejaramsor från fotbollsstadion, nån som pratar i en högtalare, biltutor, trafikbrus...Jag saknar tystnaden hemma i Sverige. Här är alla halvdöva efter att ha utsatts för omänskliga ljudnivåer sedan de först såg världens ljus. Jag har åkt i två tysta taxibilar på sex månader, favoriten är annars musik på klubbnivå och radio som piper , skrapar och rabblar adresser sådär genomträngade monotont som bara taxikomcentraler kan. Vi bor ändå tyst för att vara i Bogotá - var och tittade på ett hus idag, vi skulle vilja ha ett mindre mögelskadat, som låg vid en något mer trafikerad gata. Himmel! Och så ska jag snart flytta till Quibdó där mina kollegor sover med öronproppar OCH hörselkåpor eftersom vi har två barer som närmsta grannar. Härligt...Om jag kommer hem till Sverige i sommar och verkar tokdissig så är det för att jag har fått tinnitus och inte hör vad ni säger.

Hej igen

Över en månad sedan jag skrev här. Hoppas att jag inte har oroat någon i onödan med min frånvaro. Allt är nämligen fint med mig här borta. Jag har bara haft en massa att stå i såsom Pers besök, nya fredsobservatörer och ett allt hårdare politiskt klimat i landet.

En av de personer vi medföljer här från Bogotákontoret, Diana Gomez, fanns med på listan över mr-försvarare som Aguilas Negras hotade till livet för en månad sedan. Sedan dess, tills hon väldigt passande åkte till Sverige på kurs, medföljde vi henne varje dag på möten med myndigheter och organisationer. Hon har även mottagit skumma samtal till hemtelefonen och funderar nu på att söka asyl i annat land för att komma undan de högerextrema grupper som hotar henne. Ett enormt svårt beslut att ta eftersom det innebär att hon sedan inte kan återvända till Colombia.

Medan sociala rörelser och mr-försvarare över hela landet oroar sig över konfliktens utveckling och paramilitarismens återkomst (precis som om den någonsin försvunnit) fortsätter regeringen att hävda sin seger över FARC och att påskina att slutet är nära för den snart 50 år gamla gerillan. Huruvida FARC är nära kollaps eller inte kan jag inte svara på men en sak är jag ganska säker på: postkonflikten i det här landet kommer bli om möjligt ännu värre än konflikten. Med så mycket vapen i omlopp, med så många män och kvinnor som aldrig har vant sig vid ett civilt liv, med 70 % av världens kokainproduktion inom sina landgränser och med de strukturella problemen olösta så lär det dröja innan Colombia tar sig ur detta helvete. Hur regeringen har tänkt hantera en post-FARC situation är höljt i dunkel.

Under tiden som konflikten fortsätter att rasa på landsbygden ägnar vi oss på SweFORs kontor just nu åt att spekulera i hur den nya samordnaren kan tänkas vara. Hon landar på måndag så snart får vi vår nyfikenhet stillad. Sedan jag skrev sist har vi även fått tillökning med tre nya fredsobservatörer så nu är vi äntligen full styrka, åtta plus samordnare alltså. Som väntat är de nya tjejer. Hallå killar, var är ni när världen ska räddas? De verkar vara bra personer och väldigt lämpade för jobbet, med andra ord initiativrika och orädda.

Om två veckor lämnar jag Bogotá för att bo och arbeta i Quibdó minst ett halvår framöver. Det ska bli spännande att byta placeringsort, sedan mitt besök där i höstas vet jag att Chocó inte liknar något annat jag hittills har sett i Colombia.