Sista rapporten från Colombia

Idag är det en vecka tills jag stiger på planet till Stockholm. Galet.

Sedan senaste inlägget har Chocó generalstrejkat och lyckats få regeringen att lova förbättringar på flera områden, såsom farbara vägar, draggning av flodmynningar för att minska översvämningarna, utvidgat elnät, etc. På andra områden som utbildning och hälsa var överenskommelserna mindre förpliktigande och människor väntar nu för att se hur många av löftena som blir verklighet och hur många som sällar sig till den långa raden av ouppfyllda löften till Chocó. Vem vet, kanske blir det generelstrejk snart igen. Klart är att Chocó är extremt eftersatt och plågat av okunniga och/eller korrumperade lokala politiker.

Jag har hunnit med en sista medföljning också, till Boca de Nuritá. Byns liv kretsar kring mineralutvinningen, främst guld, som sker med hantverksmässiga metoder. Sedan den svåra våldsvågen i mitten av 2000-talet har många som då flydde återvänt, men de flesta har kvar sina hus i centralorten Quibdó och kommer till Boca de Nauritá bara för att arbeta. Det är en mysig, välskött liten by och den ligger vackert omgiven av tät djungel vid en liten biflod till en biflod till den stora Atrato-floden.

Tyvärr förstördes den naturliga idyllen på den tredje dagen, då vi vaknade upp och såg den tidigare gröna Nuaritá-floden rinna som grå mjölk nedanför husen. Slam och föroreningar (kvicksilver) från gruvdriften längre upp längs floden hade hunnit ned till Boca de Nauritá. Det är personer från andra delar av landet som transporterar hit grävskopor och andra maskiner för semi-industriell gruvdrift, i denna används även miljöfarliga kemikalier. I en del fall drar de in utan att ta hänsyn till lokalbefolkningen och i andra fall, som Boca de Nauriá, har de markägarnas tillåtelse. Vi blev avrådda från att bada, men kvinnorna diskade tallrikar och bestick i det ogenomskinliga vattnet utan problem. Om inte befolkningen i området tänker sig för kommer de i framtiden stå utan både guld och fisk.

Nu ägnar jag dagarna åt att stänga detta kapitel i mitt liv. Jag går runt till organisationer och personer för att säga adjö, avslutar/överlämnar processer som jag har varit ansvarig för, samt utnyttjar varje vaken minut för att njuta av mina sista dagar i Chocó. Ikväll blir det sista dansen i den tropiska natten och imorgon sista utflykten till Tutunendo. Jag ser fram emot att åka till Sverige och är samtidigt sorgsen över att säga farväl till fina vänner här. Motsägelsefullt men sant.

Nästa gång hörs och ses vi i Svedala!

Här kan ni läsa min senaste (och sista?) text på krf.se:
http://www.krf.se/kvinnors-medverkan-i-fredsarbetet-ingen-sjalvklarhet-i-choco