Nyanländ förmåga

Lördag i Bogotá. Hela Fredsgrupp Colombia (FGC) är samlad för gemensamt arbete och fortbildning under två veckor. Planeringsdagarna har vi klarat av och nästa vecka väntar föreläsningar om de nya paramilitära grupperna som försvårar vårt arbete något, bland annat. Vi har fått en ny kollega, Carlos, som är från Panamá. Han för in ny kompetens i gruppen av mer kulturellt slag då han har arbetat mycket med teater och stora kulturevenemang. Han är även något äldre än resten av oss, 47 år, vilket även det är en tillgång, och sist men inte minst så innebär hans ankomst en fördubbling av antalet män i FGC!

Om en dryg vecka åker jag tillbaka till Quibdó och fortsätter arbetet där med att förbättra kommunikationen mellan oss och de organisationer vi medföljder. Situationen i många delar av Chocó verkar bara bli sämre, gerillan har långt ifrån gett upp och nya väpnade grupper dyker upp med kopplingar till narkotikahandeln och de multinationella företagen med intressen i gruvdrift och ädelträ med mera. Så vi behövs väl, tyvärr.

Det här inlägget...

...skrev jag den 31 augusti och glömde sedan bort. Semesterhjärna.

Ännu en lugn söndag i Quibdó. Det mesta är stängt och motorcykeltrafiken mindre hetsig. Det regnar idag vilket bidrar än mer till lugnet. Människor är hemma och umgås med familjen, ja inte vi ”internationella” förstås vars familjer är lite långt borta för att åka över på söndagsmiddag. Som så många gånger slås jag av hur långt borta även kriget är från mig. Perioder som denna efter min semester, när vi mest jobbar på kontoret, kan jag nästan helt glömma att Colombia har en väpnad konflikt i gång. Vi jobbar med den varje dag även på kontoret men den känns inte verklig och inte nära. Jag hade nästan lika gärna kunnat läsa och skriva om den i Sverige utan att känna någon större skillnad. De enda störningsmomenten är strömavbrott och myggbett.

På den politiska arenan är däremot konflikterna många och hårda. Framför allt den mellan president Uribe och Högsta Domstolen. Uribe vill inte riktigt förstå det här med maktdelning och lägger sig stup i kvarten i domstolens arbete, kritiserar den offentligt och anklagar dess domare för kopplingar till paramilitären. Samtidigt har den colombianska pressen avslöjat ännu en händelse som borde bli en skandal med allvarliga följder för presidenten. Det har avslöjats att fängslade paramilitära ledare har spelat in såväl politiker som domare i hemlighet med förhoppningen att någon skulle säga något som paramilitärerna sedan skulle kunna använda som hållhake.

När utvisningsdomen (till USA för narkotikabrott) närmade sig bestämde sig paraledaren att satsa på inspelningarna av domarna och gick med dem till presidentpalatset. Inget konstigt med att en kriminell med en utvisning hängande över sig tar till dessa medel för att om möjligt skjuta på den, det skumma är att dessa ”bevis” för att domare ur högsta domstolen hade samtalat med paramilitärer glatt togs emot i presidentpalatset och stannade där för att några dagar senare läckas till pressen. Det väntade (i en normalt fungerande demokrati alltså) hade ju varit att genast lämna över inspelningarna till polis och åklagare för brottsutredning. Men Uribe är så desperat att klämma åt sin egenutnämnde ärkefiende att han tar till vilka låga medel som helst, verkar det som. Enligt tidningen som avslöjade händelsen fanns det heller inget på inspelningarna som kunde betraktas som komprometterande för domaren. Dagisnivå, minst sagt.

Tillbaka till verkligheten

Ja, Sverige är väl också verkligt men för mig känns det ändå lite som en dröm. Har jag verkligen varit där i en månad? Kan något så perfekt vara sant? När jag var där kändes det overkligt att prata om Colombia. Väpnad konflikt, vad är det? Fattigdom, nä usch! Nu är jag tillbaka från mitt besök i bomullsvärlden och Colombia känns hårdare och verkligare än någonsin. Jag vet att jag vänjer mig. Vid de fula husen, vid lukterna, vid att vara långt borta från vänner och familj. Tiggarna på trottoaren bekommer mig snart mindre och spanskan börjar kännas naturlig i min mun igen. Inom kort har jag jobbat upp stressen över det omöjliga jobbet och irritationen över folks oförmåga att hålla tider. Snart blir allt detta och lite till min verklighet igen. Då återkommer jag på bloggen.

Allt gott tills dess!

Inte långt kvar nu

Tisdag på kontoret i Quibdó. Vi ska snart ha möte med vår samordnare Maria som är här på besök från Bogotá. Aktivitetsplanen ska följas upp och uppdateras.

I söndags kom vi hem från Buchadó som ligger längs Atrato-floden. Cocomacia hade kallat till en extraordinarie stämma för att behandla frågor rörande det ca 700 000 hektar stora territorium som de afrocolombianska samhällena här har kollektiv äganderätt till. Syftet med stämman var att diskutera de hot som territoriet står inför - ett antal lagförslag som kan försvaga den lag (nr 70) som ger dem rätt till marken, flera multinationella företag som vill åt resurser som guld och ädelträ samt en del interna slitningar inom organisationen. För oss från SweFOR var det en mycket intressant medföljning som gav oss värdefull information om Cocomacias arbete och struktur. Och så är det alltid kul att komma ut i byarna här, umgås och prata med människor och se hur de lever. Jag kan inte påstå att jag gillar allt med kulturen här, en del inslag förefaller nästan morbida och väldigt överdrivna. Men människor är jättetrevliga och öppna och vi tas emot med öppna armar i byarna.

Idag är det bara 13 dagar kvar tills jag går på planet till Arlanda! Det ska bli helt underbart med en månads semester och att få träffa vänner, familj och pojkvän efter nio månaders frånvaro.

Zonmöte i Puerto Medellín

Men jag börjar med något annat, ett möte av helt annan kaliber och viktighetsgrad, i alla fall för de styrande på lokal och nationell nivå. Jag skrev i förra inlägget att presidenten själv skulle komma på besök till Quibdó inom en vecka. Det var tre veckor sedan och än har vi inte sett av honom. Ingen här verkar veta när han tänker dycka upp och hans schema hålls hemligt för allmänheten eftersom han lever under ständigt dödshot. Så vi fortsätter att vänta och organisationerna här att fila på ett tredje öppet brev till presidenten där de påpekar den erbarmliga livssituation som stora delar av befolkningen har här – brist på det mesta utom våld och åtråvärda naturresurser.

I söndags kom jag hem från mötet i rubriken. Ett av Cocomacias zonmöten där organisationen samlar in information om situationen och utbildar människorna i byarna om MR, den politiska konjunkturen och konfliktens utveckling. Mötena är också ett sätt att stärka byarnas organisering och på så sätt göra dem mer motståndskraftiga gentemot aktörer (beväpnade och utan vapen) som utövar påtryckningar på dem för att komma åt marken som de afrocolombianska byarna genom sin centralorganisation Cocomacia har laglig rätt till. Mötet hölls i Puerto Medellín i zon 6 och ett sextiotal personer från angränsande byar deltog.

I båten med Cocomacia

Vi reste med Cocomacia från Quibdó på torsdagen i en ”lancha”, en långsmal träbåt med utombordare, lastad till bredden med mat och människor. Tre timmar efter utsatt tid kom vi iväg och ut på den mäktiga Atrato-floden, Chocós motorväg och världens vattenrikaste flod i relation till sin utsträckning. Fem militära flodspärrar och sex timmar senare var vi framme i Puerto Medellín. Byn har ca 140 invånare som alla bor i nästan identiska, omålade trähus på pålar. Den enda konstruktionen i betong är skolan som har tre salar. I en av dem stod fyra sprillans nya datorer med plattskärm och allt, en hyfsat oväntad syn i en by som i övrigt ser ut som något ifrån början av förra seklet. Barn med biaframage och trasiga kläder i en by utan el – vad i hela friden ska de med ett gäng datorer att göra? Vore det inte bättre att satsa på skolmatsal, gratis böcker och skrivdon till alla och whiteboardtavlor så att lärarinnan slipper få sin syn förstörd av kritdamm? Jag ser inte riktigt logiken i kommunens prioritetsordning…för det kan väl inte vara så illa att datorerna är ”show off” och ett sätt att låta påskina att byn och människors som bor där är i bättre skick än de är?

Det regnar i Puerto Medellín, mycket och ofta

Barn i en annan by i zon 6, Palo Blanco

La niña

Det närmar sig min andra helg i Quibdó, feststaden framför andra. Det är helt galet hur folk här partajar, staden håller på att falla samman men festen fortsätter. Just nu åker en orkester förbi i en chiva (så kallas de färggrant dekorerade bussarna här) på gatan nedanför.

Efter knappt två veckor här kan jag med ganska stor säkerhet säga att jag kommer att trivas. Det är en helt annan rytm här, värmen gör det svårt att stressa och har man väl vant sig vid den är det ganska så skönt att strosa omkring i flip flops och sommarkläder hela tiden. Jag har sovit över förväntan till salsarytmerna och projektet här har utvecklats en hel del sedan min utbildningstid i Sverige då jag varnades för perioder av sysslolöshet och påföljande depression. Det jag har sett hittills av arbetet tyder knappast på det. Någon som dock är duktigt frustrerande är den attityd som ibland finns gentemot oss i de lokala organisationer vi medföljer. Sedan jag kom hit har jag blivit kallad ”niña” (flicka) ett antal gånger av personer i dessa organisationer. Visst kan det vara svårt att bedöma människors ålder ibland men vid trettio års ålder känns ”niña” ganska främmande och det tyder dessutom på att alla här inte har fattat vad vårt jobb innebär. Ibland låter det som om de tror att vi är här på någon slags semester vilket ju känns hyfsat långt från verkligheten. Det är helt klart lättare att jobba med organisationerna i Bogotá som drivs av akademiker som utan problem förstår vår arbetsmetod, dess möjligheter och begränsningar. Här vill organisationerna framför allt ha finansiering av projekt vilket vi inte alls ägnar oss åt och då är det inte alla som förstår vad de ska ha oss till, tyvärr.

Ett annat problem är att människor här har en väldigt mycket högre tröskel för hot och våld. De har vant sig vid en ständig, relativ hög risknivå – de flesta väpnade aktörer, illegala och legala, finns i området och ingen av dem visar någon större respekt för civilbefolkningen. Framför allt inte när det är koka inblandad, de som vill försäkra sig om kontrollen över odlingar och smugglingskorridorer tar till vilka metoder som helst inklusive mord, försvinnanden och tortyr. Hot om våld, utpressning och påtryckningar från väpnade aktörer är vardagsmat för folk i byarna längs floderna här. Och kokan finns överallt. Sedan är det gruvdriften och ädelträet, lukrativa verksamheten som genererar strider mellan olika grupper där, som vanligt, civilbefolkningen är de som lider mest och tvingas fly sina hus och odlingar. Är det inte Farc så är det paramilitärerna eller till och med de statliga styrkorna som behandlar människorna här som pjäser i sitt blodiga schackspel om makten. Så visst finns behovet av internationell, preventiv närvaro och förvisso även av ekonomiska resurser eftersom staten i annan skepnad än den kamouflageklädda lyser med sin frånvaro. Nästa vecka kommer president Uribe hit, det ska bli intressant att se vilket mottagande han får.

Tillbaka i Quibdó

Ca ett halvår sedan jag var här första gången som nyanländ fredsobservatör. Då var syftet att se något av verksamheten här på plats innan jag skulle börja jobba på kontoret i Bogotá. Quibdó är nämligen inte något man lätt föreställer sig. Jag skrev också i den veckans inlägg här att det var som att komma till en annan värld. Man inser verkligen hur långt borta från de allra flesta colombianers verklighet Bogotá är med sin höga utbildningsnivå, hyfsat fungerande infrastruktur, välsorterade mataffärer och fiiina kvarter. Chocó som provins är en av, om inte den allra fattigaste i landet men huvudorten Quibdós centrala delar kan nog ändå sägas ligga på någon slags colombiansk normalnivå för halvsmå städer. Eller snarare strax under.

Nu är jag här för att stanna i minst ett halvår, om jag räknar bort en månads semester mitt i. Det känns kul att vara här, att lära sig en ny kontext och träffa nya människor. Ett tag innan jag skulle åka från Bogotá var jag ganska osugen. Jag hade ju precis lyckats arbeta upp bra, personliga kontakter med två av våra medföljda organisationer där och det är en massa på gång med dem nu. Kontrollfreak som jag är ville jag inte riktigt släppa taget om de processer jag var som mest inblandad i men jag hade ju inte direkt något annat val än att vänja mig vid tanken. Och det har jag gjort nu. Om än inte vid värmen och fukten här. Blir jag tvungen att lämna det luftkonditionerade kontoret under eftermiddagstimmarna tycker jag fortfarande lite synd om mig själv. Fast värst är nog ändå den ständigt höga ljudvolymen. Det funkar dagtid att stå ut med trafikljuden men torsdag till söndag är det salsa på högsta som dunkar igenom mina sovrumsväggar från två barer på vår gata. Öronproppar och hörselkåpor till trots kan jag urskilja vilken låt som spelas!

Näe, nu blev det lite väl gnälligt här känner jag. Jag tror faktiskt att detta kommer att bli en väldigt spännande och givande period i mitt colombialiv.

En söt filur som bor i mitt badrum

Och så kan jag inte låta bli att kommentera på lite av det senaste i Colombia. Dataexperter från Interpol har granskat delar av innehållet i de datorer som hittades i det Farcläger som bombades i början av året. Från början var det sagt att amerikanska (som i från USA) experter skulle undersöka dem vilket givetvis hade varit ett löjligt lätt mål för dem som inte vill erkänna att Chavez är djupt insyltad med Farc. USA är ju regeringens viktigaste allierade i kriget mot terrorismen. Nu blev det Interpol och enligt dem var datorerna helt orörda när de fick tillgång till dem. Och de fann vad många hade väntat sig: mailkonversationer och dokument som visar på Chavez stöd till Farc. Chavez är såklart redan på barrikaderna och kallar det hela för en stor "show" iscensatt av regeringen och höll på presskonferensen upp ett papper som skulle bevisa att högste chefen för Interpol är chilenare och åkte från landet under Allende-tiden, -71. "Jag anklagar ingen...jag bara upplyser om fakta", sa presidenten med oskönt insinuant ton. Jisses, vilken stolle.