Året som gick

Jag fick i uppdrag att skriva en årskrönika för 2008. På max 3000 tecken. Tack för den!

2008 var verkligen ett galet händelserikt år i Colombia. För mig som internationell observatör har det varit lätt förvirrande och väldigt intressant. Ett vanligt år händer här lika mycket som ett halvt decennium i gamla Svedala och förra året tyckte t o m de luttrade colombianerna att det blev väldigt mycket. Av förklarliga skäl blev krönikan en grov förenkling av verkligheten. Läs den gärna ändå på sajten latinamerika.nu:

http://www.latinamerika.nu/2008-dramatiskt-ar-i-colombia

OM jag fick önska något för 2009 skulle det vara att alla offer för det politiska våldet i Colombia skulle få samma status, att patriotism skulle få en annan betydelse än bara krig mot Farc och att de kritiska rösterna togs emot som värdefulla bidrag till den colombianska demokratin.

Nu är jag alltså tillbaka i Quibdó och i slutet av första arbetsveckan efter semestern. Biljetten för hemresan är bokad till den 13 mars vilket innebär att jag om mindre än två månader packar mina väskor och lämnar Quibdó. Jag ska försöka att inte tänka på det riktigt ännu och ägna min energi åt att göra ett bra jobb den tid som är kvar. Och åt att ha så roligt som möjligt såklart!

Ha're tills nästa gång!

Jul igen

Ja vänner, det blev jul i år också. Eller det tror jag väl att det blir i alla fall, det är ju bara den 20:e ännu. Vad det än blir så blir det bra för mig eftersom min kära Per kommer hit och hälsar på. Sista gången innan jag i mars avslutar min Colombiavistelse och drar hem till Svedala.


Här i Chocós djungel har vi hur som helst gjort vårt bästa för att skapa jultrivsel i värmen, med pynt och sveriges radios julklassiker. Bilderna är från vår traditionella glöggfest (två gånger är tradition!) som vi bjuder in vännerna i Quibdó till. Detta år hade vi förutom pepparkakor och glögg även lussekatter, vilka slog väldigt väl ut bland såväl chocoaner som de andra inbjudna från olika hörn av världen. Tja, mest är de ju från detta hörn av Sydamerika. Vi stod på oss med vacker julmusik till tiosnåret, sen fick vi ge oss för de mer danssugna gästernas skull. Tyvärr blev många av gästerna inregnade, tänk om det hade varit snö ändå!, så det blev en något decimerad skara. Inte mig emot, jag mumsade lussekatt till frukost hela veckan därpå!

Förberedelserna

Resultatet

Idag stängde SweFOR för året, jag gissar att nästa inlägg här kommer någongång i januari. Kanske med några avundsväckande bilder från Stilla Havskusten...

God Jul och Gott 2009 allihopa!

Foton Unión Wounaan

Tät djungel kantar San Juan-floden


Torget i Unión Wounaan med tambo och sjukstuga


Dans i tambon

Wounaan-flicka med kroppsmålningar

En halvtimme försent...

...kom vi för att stöta ihop med Farc-gerillan i Chocó. Det var marginalerna på min senaste medföljning, i Medio San Juan. Strax innan vi anlände med båten till indiansamhället Unión Wounaan var befälhavaren för en av Farcs "frentes" som verkar i Chocó på plats. Han ville veta vad som var på gång i byn och en av organisationens ledare förklarade att man skulle hålla en zonkongress med reservatets fem byar. Med den informationen nöjde sig befälhavaren och lämnade byn. Förhoppningsvis hängde han och/eller hans mannar kvar och såg oss anlända. Så att de vet att vi har närvaro i området och inte hittar på något dumt, menar jag.

Jag och min kollega Lari medföljde ursprungsfolksorganisationen (för så heter det på pk-svenska) Orewa från Quibdó till Medio San Juan. Man skulle genomföra en zonkongress och diskutera teman som etnisk utbildning, ursprungsfolkens situationen på nationellt, regionalt och lokalt plan. Folkgruppen i Medio San Juan heter Wounaan och liksom andra ursprungsfolk i Colombia gör de fredligt motstånd i konflikten för att skydda sitt territorium, autonomi och identitet som ursprungsfolk. De spanska erövrarna lyckades, till vissa paramilitära gruppers förtret, inte utrota hela den befolkning som levde i Colombia innan spanjorernas ankomst, men nästan. Idag utgör de 1-2 procent av befolkningen och ibland kan man tro att självaste presidenten önskade att de varit ännu färre. Hur som helst lyckas de ofta låta som många fler och utgöra en relativt stark politisk kraft i landet. Det behövs, eftersom deras levnadsstandard ligger långt under genomsnittscolombianens (och den är inte direkt hög kan tilläggas).

Ingen gerillaträff blev det men på hemresan fick vi nog med spänning i alla fall. När vi väl kom iväg, tre timmar efter utsatt tid och med ett helt flöjt- och trumband i båten, fulla som alikor allihop, visade det sig att en av de två motorerna inte ville fungera. Nåväl, en motor räcker bara man inte har bråttom. Så vi fortsatte men upptäckte snart att även den andra var krasslig och lade av stup i kvarten. Inga verktyg som hjälpte i båten och inga i de två byar där vi stannade till. Vi ett tillfälle gav motorn upp när vi var mitt i det svåraste partiet av floden med massor av virvlar och hårda strömmar.Vi drogs bakåt och folk började panikartat gripa efter grenar som hängde ner över vattnet med det enda resultatet att vi andra fick grenarna i huvudet. Precis innan vi var på väg att dras in i den värsta delen hackade motorn igång, båten började avancera och vi kunde pusta ut. Det hade nog inte varit någon katastrof för de vuxna i båten, framför allt inte för oss ordentliga svenskar med flytväst, om vi hade vält. Det som verkligen skärmde mig var att vi hade en fyramånaders bäbis i båten vars mamma inte hade flytväst och på det fyra lite större barn. Det var hur som helst duktigt skönt att känna fast mark under fötterna sju timmar efter att vi lämnat Unión Wounaan.

Amnesty Internationals senaste rapport om Colombia

Hej!

Ett lästips till mina kära läsare:

http://net19.amnesty.se/ed/hem/xml-pressnotiser-latest/B10A05021A56AE4DC12574F000365877/

Om ni mot förmodan trodde på bilden Uribe ger till biståndsgivare och handelspartners...

Mobilisering för ursprungsfolkens rättigheter

Den 12 oktober är dagen då man firar med anledning av Columbus ankomst till det han trodde var Indien. Han hade lite fel där och även när det gällde invånarna på den "nya" kontinenten. Han och de andra europeiska erövrarna ansåg att dessa saknade själ och därmed kunde behandlas som djur eller sämre. Resultatet blev en dramatisk minskning av invånarantalet och början på en plundring av resurser utan dess like. Det kanske inte är så förvånande att ursprungsbefolkningen i Latinamerika (ättlingarna till de få som överlevde slaveriet, utrotningsförsöken och sjukdomarna) anser att den 12 oktober inte är en dag att fira utan snarare en dag att uppmärksamma som den svartaste i deras historia.

Colombia är inget undantag i detta fall. Här startade ursprungsbefolkningen i hela landet en nationell kampanj den 12 med syftet att uppmärksamma Colombia och världen på att diskrimineringen och dödandet fortsätter mer än 500 år senare. Man kräver upprättelse av den colombianska staten och respekt för mänskliga och etniska rättigheter. Presidentens och polisiära och militära myndigheters svar har hittills varit att beskylla ursprungsfolksorganisationerna för att vara infiltrerade av Farc.

I Quibdó där jag bor, genomförde vår medföljda organisation Asociación Orewa en fredlig ockupation av MR-ombudsmannens kontor. Här handlade kraven främst om sjukvård och utbildning, något som i nuläget i princip är förbehållet mestiser och svarta i de större samhällena och städerna i provinsen. I en vecka höll de ut, 250 personer i kontorslokaler för tio, varav många barn. Resultatet av ockupationen blev dialog med de lokala makthavarna och ett undertecknat dokument med ett antal löften om förbättringar. Återstår att se hur många som infrias. Jag och mina kollegor medföljde Orewa under ockupationen genom att närvara utanför byggnaden och rapportera om händelseutvecklingen.

För att få en bild av vad som hänt i resten av Colombia, läs mina artiklar på la.nu här och min kollega Emmas artikel om aktionen i Quibdó här.

Och så vill jag tala om att jag har försökt göra tre stycken av det sista men en bugg i blogspot hindrar mig... ser för jäkligt ut, jag vet!

Chau, San Pacho!

Stadsdelens Yescagrandes karnevalståg

Dagen efter den Stora Festen. Igår avslutades den fjorton dagar långa hyllningen till Quibdós skyddshelgon San Francisco de Asis (San Pacho). I två veckor har karnevalståg dragit genom stadens centrala delar med grupper av mer eller mindre fantasifullt utklädda människor som dansar chirimía i den glödheta solen. Längst bak i varje tåg rullar ett par lastbilsflak varifrån lättklädda tjejer delar ut gratis brännvin och rom. Det sägs att San Pacho, innan han bestämde sig för att ägna sig på heltid åt katolicismen, dog och blev helgon, var en riktig festprisse. Detta har Quibdóborna tagit fasta på och därför ägnas större delen av denna traditionella fest till att minnas och återskapa de mer världsliga sidorna av Pacho. Igår kl 04, när tusentals människor vinglade hem från stadsdelen där avslutningsfesten gavs, lämnade den första processionen katedralen för att beende gå genom Quibdós gator. Tyvärr orkade mina danströtta fötter inte längre vid det laget…

Innan San Pacho, ja i princip sedan jag kom till Quibdó i maj, har vi i gruppen pratat om hur hemskt det skulle bli. Kollegor som upplevt festen tidigare hotade med vibrerande sängar och två veckors konstant sömnbrist. Vi utarbetade planer för alternativt boende och funderade till och med på ifall vi alla skulle resa ut från Quibdó under festen. Såhär i efterhand kan jag konstatera att vi gick lite till överdrift, minst sagt. Eftersom festen går från stadsdel till stadsdel, en per dag, och de flesta festsugna i stan dras till kvällens San Pacho-stadsdel, har vår vanligtvis så högljudda gata varit lugnare än någonsin och vi har istället kunna välja när vi vill ha musik på dövnivå. Väldigt trevligt! Dessutom har det varit jättekul att titta på karnevalstågen, bäst var transorna med sina enorma fjärilsvingar, och att gå på festerna. Den igår var precis som alla hade sagt bäst. Det sköna är att allt pågår på gatan, tänk er vattenfestivalen utan fulla turister, öltält, marknadsstånd, trista värna miljön-budskap – äh! Tänk inte alls på den förresten. Föreställ er istället tropisk natt, massor av vackra och glada människor, gigantiska högtalarsystem i vartannat gathörn och spontandans överallt.

Nu är det snart dags att landa i verkligheten igen. Ny arbetsvecka på måndag som inkluderar medföljning torsdag till söndag. Ska bli kul att komma ut på floden igen och slippa kontoret. Mer om det i nästa inlägg!