Foton Unión Wounaan

Tät djungel kantar San Juan-floden


Torget i Unión Wounaan med tambo och sjukstuga


Dans i tambon

Wounaan-flicka med kroppsmålningar

En halvtimme försent...

...kom vi för att stöta ihop med Farc-gerillan i Chocó. Det var marginalerna på min senaste medföljning, i Medio San Juan. Strax innan vi anlände med båten till indiansamhället Unión Wounaan var befälhavaren för en av Farcs "frentes" som verkar i Chocó på plats. Han ville veta vad som var på gång i byn och en av organisationens ledare förklarade att man skulle hålla en zonkongress med reservatets fem byar. Med den informationen nöjde sig befälhavaren och lämnade byn. Förhoppningsvis hängde han och/eller hans mannar kvar och såg oss anlända. Så att de vet att vi har närvaro i området och inte hittar på något dumt, menar jag.

Jag och min kollega Lari medföljde ursprungsfolksorganisationen (för så heter det på pk-svenska) Orewa från Quibdó till Medio San Juan. Man skulle genomföra en zonkongress och diskutera teman som etnisk utbildning, ursprungsfolkens situationen på nationellt, regionalt och lokalt plan. Folkgruppen i Medio San Juan heter Wounaan och liksom andra ursprungsfolk i Colombia gör de fredligt motstånd i konflikten för att skydda sitt territorium, autonomi och identitet som ursprungsfolk. De spanska erövrarna lyckades, till vissa paramilitära gruppers förtret, inte utrota hela den befolkning som levde i Colombia innan spanjorernas ankomst, men nästan. Idag utgör de 1-2 procent av befolkningen och ibland kan man tro att självaste presidenten önskade att de varit ännu färre. Hur som helst lyckas de ofta låta som många fler och utgöra en relativt stark politisk kraft i landet. Det behövs, eftersom deras levnadsstandard ligger långt under genomsnittscolombianens (och den är inte direkt hög kan tilläggas).

Ingen gerillaträff blev det men på hemresan fick vi nog med spänning i alla fall. När vi väl kom iväg, tre timmar efter utsatt tid och med ett helt flöjt- och trumband i båten, fulla som alikor allihop, visade det sig att en av de två motorerna inte ville fungera. Nåväl, en motor räcker bara man inte har bråttom. Så vi fortsatte men upptäckte snart att även den andra var krasslig och lade av stup i kvarten. Inga verktyg som hjälpte i båten och inga i de två byar där vi stannade till. Vi ett tillfälle gav motorn upp när vi var mitt i det svåraste partiet av floden med massor av virvlar och hårda strömmar.Vi drogs bakåt och folk började panikartat gripa efter grenar som hängde ner över vattnet med det enda resultatet att vi andra fick grenarna i huvudet. Precis innan vi var på väg att dras in i den värsta delen hackade motorn igång, båten började avancera och vi kunde pusta ut. Det hade nog inte varit någon katastrof för de vuxna i båten, framför allt inte för oss ordentliga svenskar med flytväst, om vi hade vält. Det som verkligen skärmde mig var att vi hade en fyramånaders bäbis i båten vars mamma inte hade flytväst och på det fyra lite större barn. Det var hur som helst duktigt skönt att känna fast mark under fötterna sju timmar efter att vi lämnat Unión Wounaan.

Amnesty Internationals senaste rapport om Colombia

Hej!

Ett lästips till mina kära läsare:

http://net19.amnesty.se/ed/hem/xml-pressnotiser-latest/B10A05021A56AE4DC12574F000365877/

Om ni mot förmodan trodde på bilden Uribe ger till biståndsgivare och handelspartners...

Mobilisering för ursprungsfolkens rättigheter

Den 12 oktober är dagen då man firar med anledning av Columbus ankomst till det han trodde var Indien. Han hade lite fel där och även när det gällde invånarna på den "nya" kontinenten. Han och de andra europeiska erövrarna ansåg att dessa saknade själ och därmed kunde behandlas som djur eller sämre. Resultatet blev en dramatisk minskning av invånarantalet och början på en plundring av resurser utan dess like. Det kanske inte är så förvånande att ursprungsbefolkningen i Latinamerika (ättlingarna till de få som överlevde slaveriet, utrotningsförsöken och sjukdomarna) anser att den 12 oktober inte är en dag att fira utan snarare en dag att uppmärksamma som den svartaste i deras historia.

Colombia är inget undantag i detta fall. Här startade ursprungsbefolkningen i hela landet en nationell kampanj den 12 med syftet att uppmärksamma Colombia och världen på att diskrimineringen och dödandet fortsätter mer än 500 år senare. Man kräver upprättelse av den colombianska staten och respekt för mänskliga och etniska rättigheter. Presidentens och polisiära och militära myndigheters svar har hittills varit att beskylla ursprungsfolksorganisationerna för att vara infiltrerade av Farc.

I Quibdó där jag bor, genomförde vår medföljda organisation Asociación Orewa en fredlig ockupation av MR-ombudsmannens kontor. Här handlade kraven främst om sjukvård och utbildning, något som i nuläget i princip är förbehållet mestiser och svarta i de större samhällena och städerna i provinsen. I en vecka höll de ut, 250 personer i kontorslokaler för tio, varav många barn. Resultatet av ockupationen blev dialog med de lokala makthavarna och ett undertecknat dokument med ett antal löften om förbättringar. Återstår att se hur många som infrias. Jag och mina kollegor medföljde Orewa under ockupationen genom att närvara utanför byggnaden och rapportera om händelseutvecklingen.

För att få en bild av vad som hänt i resten av Colombia, läs mina artiklar på la.nu här och min kollega Emmas artikel om aktionen i Quibdó här.

Och så vill jag tala om att jag har försökt göra tre stycken av det sista men en bugg i blogspot hindrar mig... ser för jäkligt ut, jag vet!

Chau, San Pacho!

Stadsdelens Yescagrandes karnevalståg

Dagen efter den Stora Festen. Igår avslutades den fjorton dagar långa hyllningen till Quibdós skyddshelgon San Francisco de Asis (San Pacho). I två veckor har karnevalståg dragit genom stadens centrala delar med grupper av mer eller mindre fantasifullt utklädda människor som dansar chirimía i den glödheta solen. Längst bak i varje tåg rullar ett par lastbilsflak varifrån lättklädda tjejer delar ut gratis brännvin och rom. Det sägs att San Pacho, innan han bestämde sig för att ägna sig på heltid åt katolicismen, dog och blev helgon, var en riktig festprisse. Detta har Quibdóborna tagit fasta på och därför ägnas större delen av denna traditionella fest till att minnas och återskapa de mer världsliga sidorna av Pacho. Igår kl 04, när tusentals människor vinglade hem från stadsdelen där avslutningsfesten gavs, lämnade den första processionen katedralen för att beende gå genom Quibdós gator. Tyvärr orkade mina danströtta fötter inte längre vid det laget…

Innan San Pacho, ja i princip sedan jag kom till Quibdó i maj, har vi i gruppen pratat om hur hemskt det skulle bli. Kollegor som upplevt festen tidigare hotade med vibrerande sängar och två veckors konstant sömnbrist. Vi utarbetade planer för alternativt boende och funderade till och med på ifall vi alla skulle resa ut från Quibdó under festen. Såhär i efterhand kan jag konstatera att vi gick lite till överdrift, minst sagt. Eftersom festen går från stadsdel till stadsdel, en per dag, och de flesta festsugna i stan dras till kvällens San Pacho-stadsdel, har vår vanligtvis så högljudda gata varit lugnare än någonsin och vi har istället kunna välja när vi vill ha musik på dövnivå. Väldigt trevligt! Dessutom har det varit jättekul att titta på karnevalstågen, bäst var transorna med sina enorma fjärilsvingar, och att gå på festerna. Den igår var precis som alla hade sagt bäst. Det sköna är att allt pågår på gatan, tänk er vattenfestivalen utan fulla turister, öltält, marknadsstånd, trista värna miljön-budskap – äh! Tänk inte alls på den förresten. Föreställ er istället tropisk natt, massor av vackra och glada människor, gigantiska högtalarsystem i vartannat gathörn och spontandans överallt.

Nu är det snart dags att landa i verkligheten igen. Ny arbetsvecka på måndag som inkluderar medföljning torsdag till söndag. Ska bli kul att komma ut på floden igen och slippa kontoret. Mer om det i nästa inlägg!

Nyanländ förmåga

Lördag i Bogotá. Hela Fredsgrupp Colombia (FGC) är samlad för gemensamt arbete och fortbildning under två veckor. Planeringsdagarna har vi klarat av och nästa vecka väntar föreläsningar om de nya paramilitära grupperna som försvårar vårt arbete något, bland annat. Vi har fått en ny kollega, Carlos, som är från Panamá. Han för in ny kompetens i gruppen av mer kulturellt slag då han har arbetat mycket med teater och stora kulturevenemang. Han är även något äldre än resten av oss, 47 år, vilket även det är en tillgång, och sist men inte minst så innebär hans ankomst en fördubbling av antalet män i FGC!

Om en dryg vecka åker jag tillbaka till Quibdó och fortsätter arbetet där med att förbättra kommunikationen mellan oss och de organisationer vi medföljder. Situationen i många delar av Chocó verkar bara bli sämre, gerillan har långt ifrån gett upp och nya väpnade grupper dyker upp med kopplingar till narkotikahandeln och de multinationella företagen med intressen i gruvdrift och ädelträ med mera. Så vi behövs väl, tyvärr.

Det här inlägget...

...skrev jag den 31 augusti och glömde sedan bort. Semesterhjärna.

Ännu en lugn söndag i Quibdó. Det mesta är stängt och motorcykeltrafiken mindre hetsig. Det regnar idag vilket bidrar än mer till lugnet. Människor är hemma och umgås med familjen, ja inte vi ”internationella” förstås vars familjer är lite långt borta för att åka över på söndagsmiddag. Som så många gånger slås jag av hur långt borta även kriget är från mig. Perioder som denna efter min semester, när vi mest jobbar på kontoret, kan jag nästan helt glömma att Colombia har en väpnad konflikt i gång. Vi jobbar med den varje dag även på kontoret men den känns inte verklig och inte nära. Jag hade nästan lika gärna kunnat läsa och skriva om den i Sverige utan att känna någon större skillnad. De enda störningsmomenten är strömavbrott och myggbett.

På den politiska arenan är däremot konflikterna många och hårda. Framför allt den mellan president Uribe och Högsta Domstolen. Uribe vill inte riktigt förstå det här med maktdelning och lägger sig stup i kvarten i domstolens arbete, kritiserar den offentligt och anklagar dess domare för kopplingar till paramilitären. Samtidigt har den colombianska pressen avslöjat ännu en händelse som borde bli en skandal med allvarliga följder för presidenten. Det har avslöjats att fängslade paramilitära ledare har spelat in såväl politiker som domare i hemlighet med förhoppningen att någon skulle säga något som paramilitärerna sedan skulle kunna använda som hållhake.

När utvisningsdomen (till USA för narkotikabrott) närmade sig bestämde sig paraledaren att satsa på inspelningarna av domarna och gick med dem till presidentpalatset. Inget konstigt med att en kriminell med en utvisning hängande över sig tar till dessa medel för att om möjligt skjuta på den, det skumma är att dessa ”bevis” för att domare ur högsta domstolen hade samtalat med paramilitärer glatt togs emot i presidentpalatset och stannade där för att några dagar senare läckas till pressen. Det väntade (i en normalt fungerande demokrati alltså) hade ju varit att genast lämna över inspelningarna till polis och åklagare för brottsutredning. Men Uribe är så desperat att klämma åt sin egenutnämnde ärkefiende att han tar till vilka låga medel som helst, verkar det som. Enligt tidningen som avslöjade händelsen fanns det heller inget på inspelningarna som kunde betraktas som komprometterande för domaren. Dagisnivå, minst sagt.