Mobilisering för ursprungsfolkens rättigheter

Den 12 oktober är dagen då man firar med anledning av Columbus ankomst till det han trodde var Indien. Han hade lite fel där och även när det gällde invånarna på den "nya" kontinenten. Han och de andra europeiska erövrarna ansåg att dessa saknade själ och därmed kunde behandlas som djur eller sämre. Resultatet blev en dramatisk minskning av invånarantalet och början på en plundring av resurser utan dess like. Det kanske inte är så förvånande att ursprungsbefolkningen i Latinamerika (ättlingarna till de få som överlevde slaveriet, utrotningsförsöken och sjukdomarna) anser att den 12 oktober inte är en dag att fira utan snarare en dag att uppmärksamma som den svartaste i deras historia.

Colombia är inget undantag i detta fall. Här startade ursprungsbefolkningen i hela landet en nationell kampanj den 12 med syftet att uppmärksamma Colombia och världen på att diskrimineringen och dödandet fortsätter mer än 500 år senare. Man kräver upprättelse av den colombianska staten och respekt för mänskliga och etniska rättigheter. Presidentens och polisiära och militära myndigheters svar har hittills varit att beskylla ursprungsfolksorganisationerna för att vara infiltrerade av Farc.

I Quibdó där jag bor, genomförde vår medföljda organisation Asociación Orewa en fredlig ockupation av MR-ombudsmannens kontor. Här handlade kraven främst om sjukvård och utbildning, något som i nuläget i princip är förbehållet mestiser och svarta i de större samhällena och städerna i provinsen. I en vecka höll de ut, 250 personer i kontorslokaler för tio, varav många barn. Resultatet av ockupationen blev dialog med de lokala makthavarna och ett undertecknat dokument med ett antal löften om förbättringar. Återstår att se hur många som infrias. Jag och mina kollegor medföljde Orewa under ockupationen genom att närvara utanför byggnaden och rapportera om händelseutvecklingen.

För att få en bild av vad som hänt i resten av Colombia, läs mina artiklar på la.nu här och min kollega Emmas artikel om aktionen i Quibdó här.

Och så vill jag tala om att jag har försökt göra tre stycken av det sista men en bugg i blogspot hindrar mig... ser för jäkligt ut, jag vet!

Chau, San Pacho!

Stadsdelens Yescagrandes karnevalståg

Dagen efter den Stora Festen. Igår avslutades den fjorton dagar långa hyllningen till Quibdós skyddshelgon San Francisco de Asis (San Pacho). I två veckor har karnevalståg dragit genom stadens centrala delar med grupper av mer eller mindre fantasifullt utklädda människor som dansar chirimía i den glödheta solen. Längst bak i varje tåg rullar ett par lastbilsflak varifrån lättklädda tjejer delar ut gratis brännvin och rom. Det sägs att San Pacho, innan han bestämde sig för att ägna sig på heltid åt katolicismen, dog och blev helgon, var en riktig festprisse. Detta har Quibdóborna tagit fasta på och därför ägnas större delen av denna traditionella fest till att minnas och återskapa de mer världsliga sidorna av Pacho. Igår kl 04, när tusentals människor vinglade hem från stadsdelen där avslutningsfesten gavs, lämnade den första processionen katedralen för att beende gå genom Quibdós gator. Tyvärr orkade mina danströtta fötter inte längre vid det laget…

Innan San Pacho, ja i princip sedan jag kom till Quibdó i maj, har vi i gruppen pratat om hur hemskt det skulle bli. Kollegor som upplevt festen tidigare hotade med vibrerande sängar och två veckors konstant sömnbrist. Vi utarbetade planer för alternativt boende och funderade till och med på ifall vi alla skulle resa ut från Quibdó under festen. Såhär i efterhand kan jag konstatera att vi gick lite till överdrift, minst sagt. Eftersom festen går från stadsdel till stadsdel, en per dag, och de flesta festsugna i stan dras till kvällens San Pacho-stadsdel, har vår vanligtvis så högljudda gata varit lugnare än någonsin och vi har istället kunna välja när vi vill ha musik på dövnivå. Väldigt trevligt! Dessutom har det varit jättekul att titta på karnevalstågen, bäst var transorna med sina enorma fjärilsvingar, och att gå på festerna. Den igår var precis som alla hade sagt bäst. Det sköna är att allt pågår på gatan, tänk er vattenfestivalen utan fulla turister, öltält, marknadsstånd, trista värna miljön-budskap – äh! Tänk inte alls på den förresten. Föreställ er istället tropisk natt, massor av vackra och glada människor, gigantiska högtalarsystem i vartannat gathörn och spontandans överallt.

Nu är det snart dags att landa i verkligheten igen. Ny arbetsvecka på måndag som inkluderar medföljning torsdag till söndag. Ska bli kul att komma ut på floden igen och slippa kontoret. Mer om det i nästa inlägg!

Nyanländ förmåga

Lördag i Bogotá. Hela Fredsgrupp Colombia (FGC) är samlad för gemensamt arbete och fortbildning under två veckor. Planeringsdagarna har vi klarat av och nästa vecka väntar föreläsningar om de nya paramilitära grupperna som försvårar vårt arbete något, bland annat. Vi har fått en ny kollega, Carlos, som är från Panamá. Han för in ny kompetens i gruppen av mer kulturellt slag då han har arbetat mycket med teater och stora kulturevenemang. Han är även något äldre än resten av oss, 47 år, vilket även det är en tillgång, och sist men inte minst så innebär hans ankomst en fördubbling av antalet män i FGC!

Om en dryg vecka åker jag tillbaka till Quibdó och fortsätter arbetet där med att förbättra kommunikationen mellan oss och de organisationer vi medföljder. Situationen i många delar av Chocó verkar bara bli sämre, gerillan har långt ifrån gett upp och nya väpnade grupper dyker upp med kopplingar till narkotikahandeln och de multinationella företagen med intressen i gruvdrift och ädelträ med mera. Så vi behövs väl, tyvärr.

Det här inlägget...

...skrev jag den 31 augusti och glömde sedan bort. Semesterhjärna.

Ännu en lugn söndag i Quibdó. Det mesta är stängt och motorcykeltrafiken mindre hetsig. Det regnar idag vilket bidrar än mer till lugnet. Människor är hemma och umgås med familjen, ja inte vi ”internationella” förstås vars familjer är lite långt borta för att åka över på söndagsmiddag. Som så många gånger slås jag av hur långt borta även kriget är från mig. Perioder som denna efter min semester, när vi mest jobbar på kontoret, kan jag nästan helt glömma att Colombia har en väpnad konflikt i gång. Vi jobbar med den varje dag även på kontoret men den känns inte verklig och inte nära. Jag hade nästan lika gärna kunnat läsa och skriva om den i Sverige utan att känna någon större skillnad. De enda störningsmomenten är strömavbrott och myggbett.

På den politiska arenan är däremot konflikterna många och hårda. Framför allt den mellan president Uribe och Högsta Domstolen. Uribe vill inte riktigt förstå det här med maktdelning och lägger sig stup i kvarten i domstolens arbete, kritiserar den offentligt och anklagar dess domare för kopplingar till paramilitären. Samtidigt har den colombianska pressen avslöjat ännu en händelse som borde bli en skandal med allvarliga följder för presidenten. Det har avslöjats att fängslade paramilitära ledare har spelat in såväl politiker som domare i hemlighet med förhoppningen att någon skulle säga något som paramilitärerna sedan skulle kunna använda som hållhake.

När utvisningsdomen (till USA för narkotikabrott) närmade sig bestämde sig paraledaren att satsa på inspelningarna av domarna och gick med dem till presidentpalatset. Inget konstigt med att en kriminell med en utvisning hängande över sig tar till dessa medel för att om möjligt skjuta på den, det skumma är att dessa ”bevis” för att domare ur högsta domstolen hade samtalat med paramilitärer glatt togs emot i presidentpalatset och stannade där för att några dagar senare läckas till pressen. Det väntade (i en normalt fungerande demokrati alltså) hade ju varit att genast lämna över inspelningarna till polis och åklagare för brottsutredning. Men Uribe är så desperat att klämma åt sin egenutnämnde ärkefiende att han tar till vilka låga medel som helst, verkar det som. Enligt tidningen som avslöjade händelsen fanns det heller inget på inspelningarna som kunde betraktas som komprometterande för domaren. Dagisnivå, minst sagt.

Tillbaka till verkligheten

Ja, Sverige är väl också verkligt men för mig känns det ändå lite som en dröm. Har jag verkligen varit där i en månad? Kan något så perfekt vara sant? När jag var där kändes det overkligt att prata om Colombia. Väpnad konflikt, vad är det? Fattigdom, nä usch! Nu är jag tillbaka från mitt besök i bomullsvärlden och Colombia känns hårdare och verkligare än någonsin. Jag vet att jag vänjer mig. Vid de fula husen, vid lukterna, vid att vara långt borta från vänner och familj. Tiggarna på trottoaren bekommer mig snart mindre och spanskan börjar kännas naturlig i min mun igen. Inom kort har jag jobbat upp stressen över det omöjliga jobbet och irritationen över folks oförmåga att hålla tider. Snart blir allt detta och lite till min verklighet igen. Då återkommer jag på bloggen.

Allt gott tills dess!

Inte långt kvar nu

Tisdag på kontoret i Quibdó. Vi ska snart ha möte med vår samordnare Maria som är här på besök från Bogotá. Aktivitetsplanen ska följas upp och uppdateras.

I söndags kom vi hem från Buchadó som ligger längs Atrato-floden. Cocomacia hade kallat till en extraordinarie stämma för att behandla frågor rörande det ca 700 000 hektar stora territorium som de afrocolombianska samhällena här har kollektiv äganderätt till. Syftet med stämman var att diskutera de hot som territoriet står inför - ett antal lagförslag som kan försvaga den lag (nr 70) som ger dem rätt till marken, flera multinationella företag som vill åt resurser som guld och ädelträ samt en del interna slitningar inom organisationen. För oss från SweFOR var det en mycket intressant medföljning som gav oss värdefull information om Cocomacias arbete och struktur. Och så är det alltid kul att komma ut i byarna här, umgås och prata med människor och se hur de lever. Jag kan inte påstå att jag gillar allt med kulturen här, en del inslag förefaller nästan morbida och väldigt överdrivna. Men människor är jättetrevliga och öppna och vi tas emot med öppna armar i byarna.

Idag är det bara 13 dagar kvar tills jag går på planet till Arlanda! Det ska bli helt underbart med en månads semester och att få träffa vänner, familj och pojkvän efter nio månaders frånvaro.

Zonmöte i Puerto Medellín

Men jag börjar med något annat, ett möte av helt annan kaliber och viktighetsgrad, i alla fall för de styrande på lokal och nationell nivå. Jag skrev i förra inlägget att presidenten själv skulle komma på besök till Quibdó inom en vecka. Det var tre veckor sedan och än har vi inte sett av honom. Ingen här verkar veta när han tänker dycka upp och hans schema hålls hemligt för allmänheten eftersom han lever under ständigt dödshot. Så vi fortsätter att vänta och organisationerna här att fila på ett tredje öppet brev till presidenten där de påpekar den erbarmliga livssituation som stora delar av befolkningen har här – brist på det mesta utom våld och åtråvärda naturresurser.

I söndags kom jag hem från mötet i rubriken. Ett av Cocomacias zonmöten där organisationen samlar in information om situationen och utbildar människorna i byarna om MR, den politiska konjunkturen och konfliktens utveckling. Mötena är också ett sätt att stärka byarnas organisering och på så sätt göra dem mer motståndskraftiga gentemot aktörer (beväpnade och utan vapen) som utövar påtryckningar på dem för att komma åt marken som de afrocolombianska byarna genom sin centralorganisation Cocomacia har laglig rätt till. Mötet hölls i Puerto Medellín i zon 6 och ett sextiotal personer från angränsande byar deltog.

I båten med Cocomacia

Vi reste med Cocomacia från Quibdó på torsdagen i en ”lancha”, en långsmal träbåt med utombordare, lastad till bredden med mat och människor. Tre timmar efter utsatt tid kom vi iväg och ut på den mäktiga Atrato-floden, Chocós motorväg och världens vattenrikaste flod i relation till sin utsträckning. Fem militära flodspärrar och sex timmar senare var vi framme i Puerto Medellín. Byn har ca 140 invånare som alla bor i nästan identiska, omålade trähus på pålar. Den enda konstruktionen i betong är skolan som har tre salar. I en av dem stod fyra sprillans nya datorer med plattskärm och allt, en hyfsat oväntad syn i en by som i övrigt ser ut som något ifrån början av förra seklet. Barn med biaframage och trasiga kläder i en by utan el – vad i hela friden ska de med ett gäng datorer att göra? Vore det inte bättre att satsa på skolmatsal, gratis böcker och skrivdon till alla och whiteboardtavlor så att lärarinnan slipper få sin syn förstörd av kritdamm? Jag ser inte riktigt logiken i kommunens prioritetsordning…för det kan väl inte vara så illa att datorerna är ”show off” och ett sätt att låta påskina att byn och människors som bor där är i bättre skick än de är?

Det regnar i Puerto Medellín, mycket och ofta

Barn i en annan by i zon 6, Palo Blanco