Amnesty Internationals senaste rapport om Colombia

Hej!

Ett lästips till mina kära läsare:

http://net19.amnesty.se/ed/hem/xml-pressnotiser-latest/B10A05021A56AE4DC12574F000365877/

Om ni mot förmodan trodde på bilden Uribe ger till biståndsgivare och handelspartners...

Mobilisering för ursprungsfolkens rättigheter

Den 12 oktober är dagen då man firar med anledning av Columbus ankomst till det han trodde var Indien. Han hade lite fel där och även när det gällde invånarna på den "nya" kontinenten. Han och de andra europeiska erövrarna ansåg att dessa saknade själ och därmed kunde behandlas som djur eller sämre. Resultatet blev en dramatisk minskning av invånarantalet och början på en plundring av resurser utan dess like. Det kanske inte är så förvånande att ursprungsbefolkningen i Latinamerika (ättlingarna till de få som överlevde slaveriet, utrotningsförsöken och sjukdomarna) anser att den 12 oktober inte är en dag att fira utan snarare en dag att uppmärksamma som den svartaste i deras historia.

Colombia är inget undantag i detta fall. Här startade ursprungsbefolkningen i hela landet en nationell kampanj den 12 med syftet att uppmärksamma Colombia och världen på att diskrimineringen och dödandet fortsätter mer än 500 år senare. Man kräver upprättelse av den colombianska staten och respekt för mänskliga och etniska rättigheter. Presidentens och polisiära och militära myndigheters svar har hittills varit att beskylla ursprungsfolksorganisationerna för att vara infiltrerade av Farc.

I Quibdó där jag bor, genomförde vår medföljda organisation Asociación Orewa en fredlig ockupation av MR-ombudsmannens kontor. Här handlade kraven främst om sjukvård och utbildning, något som i nuläget i princip är förbehållet mestiser och svarta i de större samhällena och städerna i provinsen. I en vecka höll de ut, 250 personer i kontorslokaler för tio, varav många barn. Resultatet av ockupationen blev dialog med de lokala makthavarna och ett undertecknat dokument med ett antal löften om förbättringar. Återstår att se hur många som infrias. Jag och mina kollegor medföljde Orewa under ockupationen genom att närvara utanför byggnaden och rapportera om händelseutvecklingen.

För att få en bild av vad som hänt i resten av Colombia, läs mina artiklar på la.nu här och min kollega Emmas artikel om aktionen i Quibdó här.

Och så vill jag tala om att jag har försökt göra tre stycken av det sista men en bugg i blogspot hindrar mig... ser för jäkligt ut, jag vet!

Chau, San Pacho!

Stadsdelens Yescagrandes karnevalståg

Dagen efter den Stora Festen. Igår avslutades den fjorton dagar långa hyllningen till Quibdós skyddshelgon San Francisco de Asis (San Pacho). I två veckor har karnevalståg dragit genom stadens centrala delar med grupper av mer eller mindre fantasifullt utklädda människor som dansar chirimía i den glödheta solen. Längst bak i varje tåg rullar ett par lastbilsflak varifrån lättklädda tjejer delar ut gratis brännvin och rom. Det sägs att San Pacho, innan han bestämde sig för att ägna sig på heltid åt katolicismen, dog och blev helgon, var en riktig festprisse. Detta har Quibdóborna tagit fasta på och därför ägnas större delen av denna traditionella fest till att minnas och återskapa de mer världsliga sidorna av Pacho. Igår kl 04, när tusentals människor vinglade hem från stadsdelen där avslutningsfesten gavs, lämnade den första processionen katedralen för att beende gå genom Quibdós gator. Tyvärr orkade mina danströtta fötter inte längre vid det laget…

Innan San Pacho, ja i princip sedan jag kom till Quibdó i maj, har vi i gruppen pratat om hur hemskt det skulle bli. Kollegor som upplevt festen tidigare hotade med vibrerande sängar och två veckors konstant sömnbrist. Vi utarbetade planer för alternativt boende och funderade till och med på ifall vi alla skulle resa ut från Quibdó under festen. Såhär i efterhand kan jag konstatera att vi gick lite till överdrift, minst sagt. Eftersom festen går från stadsdel till stadsdel, en per dag, och de flesta festsugna i stan dras till kvällens San Pacho-stadsdel, har vår vanligtvis så högljudda gata varit lugnare än någonsin och vi har istället kunna välja när vi vill ha musik på dövnivå. Väldigt trevligt! Dessutom har det varit jättekul att titta på karnevalstågen, bäst var transorna med sina enorma fjärilsvingar, och att gå på festerna. Den igår var precis som alla hade sagt bäst. Det sköna är att allt pågår på gatan, tänk er vattenfestivalen utan fulla turister, öltält, marknadsstånd, trista värna miljön-budskap – äh! Tänk inte alls på den förresten. Föreställ er istället tropisk natt, massor av vackra och glada människor, gigantiska högtalarsystem i vartannat gathörn och spontandans överallt.

Nu är det snart dags att landa i verkligheten igen. Ny arbetsvecka på måndag som inkluderar medföljning torsdag till söndag. Ska bli kul att komma ut på floden igen och slippa kontoret. Mer om det i nästa inlägg!